Operationsdags

God morgon hälsades av vänliga men inte hurtiga röster. Jag väcktes inte. Hade nog legat vaken länge. Alla ur personalen frågade mig hur jag mår. Orolig var mitt uppriktiga svar. Någon sa tröstande: ”det här ska nog gå bra”. Och det var tröstande och lugnande. Vad som i övrigt hände har jag svagt minne av.
”Du ska nu få komma till operationen.” Den sterila miljön ingav blandade känslor. Dels kände att min oro tilltog dels att här är jag i händerna på Sveriges skickligaste på området. Väntan blev lång, tankarna många och stundtals kände jag en rädsla, som framkallade en och annan tår.
Röster, efter att jag haft tystnad omkring mig. En syster närmade sig min brits. Hälsade och började förklara vad nedsövningen innebar och hur jag troligen skulle komma att uppleva uppvaknandet. Injektion för att göra mig lugn, viktig inför insomnandet, injektion sedan för att föra mig in i det medvetslösa tillstånd där varken oro för vart sjukdomen skulle föra mig eller smärta från den kniv, som skapade ett säkert tre decimeters långt sår.
Vilken obeskrivlig känsla. Vart är jag på väg?

Vaknade efter flera timmar. Hur många har jag antingen inte tagit reda på eller glömt. Jag befann mig nu åter på sjukhussalen. Uppvaknandet var ingen angenäm upplevelse. Många obehagliga känslor, både fysiskt och psykiskt. Personalen kom och tittade på mig, jag tror varannan minut. Jag var inte kommunicerbar, det visste jag inte då, förrän efter någon timme.
Då kom frågan hur jag mår och mitt svar att det gör så ont. Du ska få smärtstillande och det är bara att säga till när Du har ont, för det är inte meningen att man ska plågas av smärta.
En syster kommer till mig. ”Operationen gick bra. Doktorn kommer snart för att prata med Dig.”
Hjärtslagen var säkert två hundra i minuten när läkaren efter ytterligare ett par timmar kommer fram till mig. Skall beskedet bli att man tvingas åtgärda min åkomma på samma sätt som patientens snett emot mig i salen; bära en påse på magen.
”Operationen gick bra och Du har haft turen att Din cancer inte hunnit sprida sig. Vi har tagit bort sjutton centimeter av Din tjocktarm.”
Lycka blandad med smärta. Efter att ha försökt förstå och torkat ansiktet torrt lämnades jag för att samtala med mina närmaste.