Skaffa kunskap om sjukdomen. UNT förnyar sig

Fortsättning på tankar femton år efter canceroperation.
Tiden fylldes nu med valarbete. I ensamma stunder kom oron. Vilket blir läkarens besked? Vilka blir åtgärderna? Är återstående tid att leva mycket begränsad? Varför har jag drabbats av detta?
Så kom samtalet från sjukhuset. ”Vi vill att Du kommer hit.” Jag leddes in i ett undersökningsrum. Där fanns läkaren. Efter en kort stunds tystnad säger läkaren:
Du har en stor tumör och den är elakartad.


UNT förnyar sig, åtminstone vad avser siddisposition. En förbättring, tycker jag. Överblicken på andra sidan innebär ett lyft.
Jag gillar Andreas Berghs kommentar till Carin Jämtins och socialdemokraternas krav på förbud mot vinster inom vård, skola och omsorg. Fördelen med att använda andra utförare än kommuner och landsting är väl ändå att det finns en ekonomisk drivkraft, som bidrar till att effektivisera. Fortfarande ont om nytänkande hos socialdemokraterna.

Nästan exakt femton år sedan jag mötte läkaren med cancerbeskedet. Beskedet var mentalt förberett. Trots det blev reaktionen chockliknande. Tomhet, sedan den reaktion, som är naturlig när katastrofen slår till. Sorgsenhet, jag lade mig ner och fick tankar om att behöva planera för, inte framtiden, utan slutet. Den stunden behövs, de tankarna ska man nog tänka. Men hur vänjer man sig vid tankarna och hur hämtar man kraft för att klara de uppgifter, som är desamma efter beskedet som före? Hur går man över i den fas, som innebär att man börjar söka kunskap, kunskap om sjukdomen, om möjliga åtgärder? Hur gör man för att ersätta en alltigenom negativ och pessimistisk reaktion med realism?
Här var omgivningen avgörande.
Ska jag nu hoppa av kandidaturen i valet? Nej, jag lever ju och kanske kan jag komma genom och återfå mina gamla krafter, som ju var inte obetydliga. Det tog ett par dagar att byta fas. Visst handlade det om att skapa en fasad, som så lite som möjligt speglade oron och fasan. Visst var de ensamma stunderna påfrestande och de sömnlösa timmarna på nätterna var många och prestationerna torde ha varit märkbart sämre. Uppdraget som kommunalråd innebar, förutom full arbetsdag, möten i stort sett varje kväll måndag – torsdag och ofta även söndag kväll. Till detta kommer att jag på ”ledig” tid ofta skrev artiklar och insändare.
Jag gick vidare i väntan på operation med en mycket försiktig förhoppning.