Årtionde för ickevåld

Nu är det snart slut. Årtiondet för en freds- och ickevåldskultur för världens barn.
Vist har metoder för att förebygga våld och hantera konflikter utvecklats. Samtidigt har våldet ökat. Det är mot den bakgrunden som FN för tio år sedan utlyste årtiondet.
FN: s förklaring om åtgärdsprogram för årtiondet innehåller många förslag till insatser. I programmet, som, bland andra, Sverige ställt sig bakom, förutsätts att länderna ska arbeta utifrån. Regeringarna i Sverige har valt att inte upprätta någon särskild åtgärdsplan mot bakgrund av FN: s handlingsprogram. Man anser att det räcker med förskolans värdegrund och handlingsplanen mot rasism, främlingsfientlighet, diskriminering och homofobi.
Fn har förväntat sig mer, tror jag. Under tiden som vi här är passiva ökar våldet. Under tiden som vi är passiva ökar aktiviteten för att delta i våldsaktioner med fred som mål. När får vi se en aktivitet för att leva upp till löften om insatser för en freds- och ickevåldskultur. Att göra det inom tiden för utlyst årtionde är nu för sent.
Ickevåld är ett förhållningssätt. Det handlar om medkänsla, om mod, om omsorg och om solidaritet. Det handlar om att bearbeta attityder. Det handlar om livskunskap. Den kunskapen måste ges på lokal nivå. Den måste ingå i all utbildning, den måste vara ett ämne på skolschemat och i lärarutbildningen. Men för att lyckas på lokal nivå krävs att vi har politiker på alla nivåer, som talar om och stöder ickevåldsansträngningar och som fördömer våld i alla dess former. Detta saknar vi i dag. Vi kan inte lyckas om vi har politiker, som förespråkar våld som medel i konfliktlösning.
Ordet solidaritet måste bli ett ord på alla barns läppar. Och vi vuxna måste lära ut ordet.