Några reflektioner fem dagar efter

Många är analyserna redan av årets val. Jag har i flera blogginlägg uttryckt oro över vad alliansbildningar före val får för konsekvenser för den politiska idédebatten och för demokratin. Alliansbildning måste leda till, det ligger i själva allianskonstruktionen, att profiler blir otydliga och att små partier blir endast stöd till ett större. Lika illa är konsekvenserna i fråga om vilka personer, som lockas att kandidera till de olika belutsförsamlingarna. Ett parti, som upphör att vara en sammanslutning för personer med samma ideologiska synsätt, blir en valorganisation, liknande de amerikanska partierna. Val av parti för den som väljer att bli representant i någon beslutsförsamling blir beroende av möjlighet att utses som representant. Karriärmöjlighet kommer att väga tyngre än ideologi. Fullständigt ryggradslös kan bli invald i riksda´n. Det kan räcka med att vara kändis eller att framstå som trevlig.
Om de två allianserna blivit jämnstora i årets val torde sannolikheten för två allianser inför även nästa val ha varit större än den är nu, efter vad som kan betraktas som ett nederlag för den rödgröna alliansen. Det är ingen djärv gissning att tro att en slutsats i socialdemokraternas eftervalsanalys kommer att bli att alliansbildningen där Vänsterpartiet var en part, var till nackdel för S. Kanske kan en större ideologisk tydlighet, som detta leder till, stimulera till en ideologisk debatt, som inte funnits alls i årets valrörelse. Alliansens sammanhållning torde, när ministerposterna är fördelade och partiledare sitter på sina taburetter, komma att stärkas och en ny partibildning börja ta form. En sådan partibildning måste rimligen leda till att ett eller annat nytt parti uppstår. Var, till exempel, en person, som vill arbeta för förverkligande av socialliberala idéer hamnar i den här utvecklingen är beroende av eftervalsanalyser och partiledningarnas taktiska överväganden. Den tiden är förbi, förhoppningsvis för att återkoma, då medlemmarna bestämde poitikens inriktning