måndag 2 april 2012

Mer om vargar

Målet för politiken måste vara hållbarhet. Det gäller även rovdjurspolitiken. Att då sätta antal individer som mål missar målet. När jag skriver 500 vargar gör jag det för att markera att vi inte ännu torde ha en livskraftig stam. Antalet är emellertid en av de mest kontroversiella aspekterna när det gäller frågan om hur många vargar det krävs för att säkra artens överlevnad. Antalet vargar i Sverige uppgår idag i runda tal till 200 stycken. Jämfört med en rad andra länder i Europa är detta en låg siffra.

Målet, som stöds av genetiska forskare, måste för kortsiktigt bevarande vara minst 500 individer. För långsiktigt bevarande av populationer där genetisk variation och evolutionär anpassningsförmåga skall kunna bibehållas krävs troligen tusentals. Regeringens beslut att medge jakt i nuvarande situation tyder på ett ointresse för naturfrågor och kanske bristande kunskaper om konsekvenserna av människans negativa påverkan på den biologiska mångfalden. Jag vill emellertid inte tro att beslutet har tillkommit för att tillmötesgå andra intressen än naturintressen, men kan inte uteslutas.

 Det är också svårt att förstå hur man kan överlåta förvaltningen av rovdjuren på ett regionalt organ. Djuren känner varken geografiska eller administrativa gränser. Beslut om skyddsjakt skall fattas av Naturvårdsverket.

Visst utgör vargen en viss fara för framförallt renar, tamdjur och jakthundar. Viktigt att belysa i sammanhanget är att nödvärnsjakt, rätten att försvara sig och de sina vid fara, är självklar. Nödvärnsjakt har ingenting att göra med vargens rätt att existera. Självfallet skall nödvärnsjakt vara tillåten på såväl varg som björn. Ökad information och kunskap om våra rovdjur spelar en viktig roll, inte enbart för att undanröja folks rädsla utan också för att förhindra jaktbrott.




Skicka en kommentar