söndag 1 april 2012

Nu har det gått arton år

På väg från sjukhuset för en kort permission till utfrågningen på Fyris torg stående fick jag i sista stund ordna ersättare för att i stället ta en debatt sittande.

Behandlingen med cystostatica startade. I onkologens vänthörna fanns en termoskanna med vatten, pulverkaffe i en burk och kakor. Vänlig personal tog emot. Jag informerades om vad som skulle ske. Det tar en halv timme att liggande med en slang in i armen låta giftet droppa in i blodbanan. Ger oftast illamående.
Besöken blev till antalet cirka tio, tror jag. Vissa dagar var illamåendet mycket starkt. Några dagar så starkt att jag tvingades stanna hemma, åtminstone del av dag. En del arbete kunde ju utföras ändå. Jag tackade personalen på onkologen, jag tror det var med orden "tack för vänligt bemötande" och med en chokladask.

Läkarens besked innebar en lättnad. ”Risken för Dig att få cancer igen är inte större än för vem som helst.” Jag gick nu in i slutspurten i valrörelsen.
Jag kunde ha använt mig av sjukdomen i valrörelsen. Jag skulle ha kunnat skriva en bok. För nog skulle väl media ha nappat? Det var dock aldrig aktuellt. Mitt uppdrag var att beskriva och föra ut Folkpartiets politik och att visa mig för uppsalaborna. Jag vill inte väljas till ett politiskt uppdrag för att några eventuellt skulle tycka synd om mig. Jag vill inte utnyttja media i syfte att enbart skapa publicitet kring min egen person. Men förresten, när jag tänker efter, media skulle nog inte ha nappat.


Det har gått nästan arton år. Nu kan det inte missförstås.




Skicka en kommentar