Fredsallians, i stället för krigsallians

Åter en artikel om behovet av att Sverige rustar sig, militärt. Hur mycket borde vi satsa på försvaret, i form av vapen? Och, med vem och vilka ska vi säga att vi är beredda att slåss? Jag menar vilka stater ska vi utse som vänner och vilka ska utpekas som framtida hot. Just nu är strategin att söka oss närmare en USA-ledd NATO-organisation och utse Ryssland som hotet. Kanske ser kartan nu ut så. Dagens "Perspektiv" i Upsala Nya Tidning konstaterar kort att ett NATO-medlemskap för oss in under det amerikanska kärnvapenparaplyet, men att vi i praktiken redan är där. Varför accepterar svensken stillatigande detta konstaterande? Just i dag är konsekvenserna av det nära samarbetet med NATO inte katastrofala. Men hur är det i morgon och hur blir det med en eventuell ny president i USA? Detta är bara ett argument för att inte ingå den sorts samarbete medlemskap i NATO innebär. Som jag, med begränsade insikter i försvarspolitik, ser det är inriktningen felaktig. Borde inte Sverige vara ett land där vapenexport och krigsallians ersätts av export av kunskap om freds- och konfliktvetenskap och initiativ till att bilda fredsallianser?