fredag 27 juli 2012

Avsnitt 15 ur Politik på Gott och Ont

Vad är ett samhälle? Är det hus och gator och annan infrastruktur? Till viss del kanske, men det är bara fysisk representation av de mänskliga relationer och det samarbete som är det verkliga samhället. Människan är en social varelse och det värsta misstag man kan göra är att tro att vi inte skulle vara skyldiga varandra någonting alls, att ett bra samhälle är ett samhälle där var och en får klara sig själv bäst han eller hon kan. Sådan kortsiktig egoism leder garanterat till samhällets söndervittring och att alla slutar som förlorare. Jag tror istället på en solidaritet som innebär att vi skapar trygghet, säkerhet och framtidstro. Något som måste vara en självklar tillgång för alla människor är sjukvård. Vad är mer naturligt än att vi tar hand om våra medmänniskor när de inte mår bra. Det kallas civilisation. Vi kan inte tillåta sjukvården att fortsätta försämras. Jag vill att en vårdgaranti införs, men det räcker inte. Vi kan inte kräva mirakel av våra duktiga läkare och sköterskor utan att ge dem tillräckliga resurser. Därför måste vi omedelbart sätta stopp för uppsägningarna inom vården. Vi behöver istället fler läkare för att vårda våra sjuka och våra gamla. Begreppet äldreomsorg är förresten något jag skulle vilja avskaffa. Vem är egentligen äldre? Vårdbehovet för en 60-åring kan vara större än det är för en 90-åring, beroende på individen. Att bunta ihop alla över 65 till en homogen grupp är ännu en skadlig förenkling som flyttar fokus från individen. Vi har ingen speciell 30-40 - åldringsvård. Något annat som borde vara en grundläggande mänsklig rättighet är tillgången till kultur. Historiskt sett har människor i alla samhällen, oavsett hur primitivt, fattigt eller undertryckt, skapat kultur i form av konst, dans och skådespel. Vår lust för att skapa, både med händerna och i fantasin är ett närmast primärt behov. Därför är det vårt ansvar att se till att alla medborgare har tillgång till ett kulturellt basutbud i form av teater, bibliotek och museer. Även om vi ibland har ont om resurser har vi inte rätt att klippa av banden till vårt förflutna och vår omvärld genom att beröva människor tillgång till kultur. För att uppehålla och bygga vidare på vårt välfärdssamhälle krävs internationell konkurrenskraft. Vi vill ligga i toppen av välfärdsligan, vi vill syssla med världsledande spetsforskning, vi vill ha kunskapsintensiva industrier. Som alla idrottsledare vet krävs det både bredd och spets för att uppnå resultat i världsklass. Just nu håller vi på att förlora både bredden och spetsen, och gör vi det faller allt annat. Har vi inga resurser att fördela spelar det ingen roll om vi bestämmer oss för att satsa på privat eller statlig sjukvård, tåg eller vägar, hyresrätter eller bostadsrätter. Har vi inga resurser att fördela kan vi inte satsa på någonting. Därför gör det mig så förskräckt att se högre utbildning och forskning förvandlas till en bricka i det politiska spelet. När vi bestämmer hur forskning och högre utbildning skall utformas måste vi i första hand ta hänsyn till vad som är bäst för forskningen och utbildningen. Under nittiotalet har socialdemokraterna försökt plocka regionalpolitiska poäng genom att sprida resurserna i ett extremt tunt lager över snart hela landet. Resultatet börjar nu visa sig med undermålig undervisning, stagnerande forskning och tomma studieplatser. Sverige halkar efter internationellt och det har vi inte råd med. Vi måste återge forskningen dess frihet och koncentrera den till universiteten. Vi måste låta efterfrågan på studieplatser styra utbudet. Att försöka tvinga in ungdomar på utbildningar de inte är intresserade av fungerar inte. Att socialdemokraterna över huvud taget trodde att det skulle gå visar tydligt på partiets snedvridna samhällssyn och förakt för individen. Slutligen måste vi i det svenska folket räkna in även framtida generationer. De utgör vår mest utsatta grupp. Deras öde ligger helt i våra händer och de har ingen möjlighet att göra sig hörda. Vi vet inte vad de heter eller hur de ser ut, men det är vår plikt att visa samma omtanke om dem som om varandra. Därför måste vi vårda vår miljö, och det måste få kosta. Allt annat är rovdrift på våra ättlingar, vilket är precis lika illa och tanklöst som rovdrift på andra folk. De åtgärder vi måste vidta är ändå inte så komplicerade, men de är oändligt angelägna. Vi måste skydda öppna landskap, vi måste stoppa utsläpp som påverkar klimatet och vi måste rädda hotade hav och sjöar. Detta kan inte förhandlas bort.
Skicka en kommentar