Avsnitt 14 ur Politik på Gott och Ont

DAGLIGEN ser vi tecken på brister i vår demokrati, brister som har sin grund i dels allt sämre kontakter mellan medborgarna och deras valda ombud dels ökade krav från medborgarna på inflytande och delaktighet. För att råda bot på bristerna krävs ett nytänkande hos dagens politiker, ett nytänkande som handlar om både att förändra politikerrollen och att tillämpa nya möjligheter, såsom ny teknik, för att bredda dialogen. Med dagens teknik har öppnats nya möjligheter i, kanske i första hand, den lokala och regionala demokratin. Att koppla samman demokrati och internet blir allt vanligare. Jag och Mats Sjöborg har i motion till landstingsfullmäktige föreslagit att landstinget ska göra försök med att i samband med ett fullmäktigesammanträde, som sänds på nätet, ge medborgarna möjlighet att i en paus och efter sammanträdet chatta med oss politiker. Tekniken kan användas också för att genomföra snabba opinionsundersökningar i vissa frågor. Dagens samhälle präglas av bl.a. att utbildningsklyftorna har minskat kraftigt samtidigt som det finns tecken på att kunskapsklyftorna inte minskat. En stor grupp, kanske en majoritet av medborgarna, har förmåga att delta i diskussionen om utvecklingen i samhället och som utan svårighet kan skaffa sig den information de behöver. Men det finns en grupp som inte har lika stora förutsättningar att utnyttja den information som finns att tillgå och att delta i samhällsdebatten. Vi politiker har ett ansvar för att IT-tekniken inte kommer att vara begränsande för demokratin utan att den ska göra det lättare att skaffa information och göra möjligt för fler att delta i den politiska debatten. Genom att fler deltar med synpunkter får vi politiker ett ännu bättre underlag för de politiska besluten. I dialogen med medborgarna ökar vi våra kunskaper om människors vardag. Kommer landstingsfullmäktige att våga ta klivet in i kunskapssamhället och fatta det radikala beslutet att göra försök med att låta medborgarna ge synpunkter via nätet på landstingspolitiken? Vi har all anledning att vara stolta över vår demokrati men vi får inte låta det förflutna göra oss blinda för de problem som finns och de förbättringar som skulle behövas. Riksdagsarbetet försiggår på ett antal olika arenor, till exempel kammaren, utskottet och partigruppen. Det kan vara intressant att fråga sitt sunda förnuft vilken funktion dessa borde ha. Det ursprungliga syftet med riksdagens kammare och de debatter som förs där bör ha varit att folkets representanter skulle kunna debattera och försöka övertyga varandra. Likaså bör tanken med utskottsarbetet ha varit att de olika partierna skulle kunna förhandla sig fram till olika kompromisser och lösningar på frågor där åsikterna gick isär. Detta är dock långt ifrån hur sakernas ordning är idag. Ytterst sällan övertygas någon politiker genom ett anförande i kammaren. Åsikterna är redan bestämda av partilinjen och anförandena görs ofta för formens skull, av plikt och gammal vana. De flesta vet redan vilka synpunkter som skall framföras i talarstolen och vilken ställning som skall tas till dessa. Vem hålls anförandena för och varför? Jag vet inte. Eftersom de flesta frågor redan är mer eller mindre beslutade när de hamnar i kammaren så borde utskottsarbetet vara avgörande. Så är det inte. Förslag anpassas nästan aldrig efter andras åsikter än majoritetens. Jag kan inte tycka annat än att detta tyder på stagnation i systemet. De strukturer som byggs upp av människor finns till för att fylla en viss funktion och understödja vissa mänskliga aktiviteter. Detta gäller både för fysiska och för samhällsorganisatoriska strukturer. Vägar byggs för att underlätta transporter av människor och varor, domstolar upprättas för att avgöra tvister. Med tiden ändras människors vanor och behov och vissa strukturer förlorar sin ursprungliga funktion och därmed sin relevans. I det svenska landskapet finns exempelvis en mängd kyrkor som en gång fyllde en funktion men som nu står tomma och öde då religiositeten avtagit. Är det så att de befintliga politiska strukturerna går ett liknande öde till mötes? Idag spelar det många gånger ingen roll vad som sägs i talarstolen. Ingen lyssnar och ingen tar intryck. Hur länge kan vi fortsätta med ett system som till viss del förlorat sitt ursprungliga syfte? Jag tror att vi måste ta krafttag och, trots all den hemmablindhet vi samlat på oss undersöka hur det sätt vi styr landet kan förändras och förbättras. På så sätt hoppas jag att vi också kan locka fler ungdomar till politiken. De är inte dumma och inser att politiker idag har små möjligheter att påverka, och att den egentliga uppgiften ofta är att uppehålla och operera den stora statsbyråkratin. Så kan vi inte ha det.