Avsnitt 29 ur Politik på Gott och Ont

Den är Den socialliberala ideologin beskrev jag i ett anförande i april år 2000 så här. JAG HAR I SLUTET av nittiotalet beskrivit fyra hörnpelare i en socialliberal politik. Den som idag vill skaffa sig en bild av den politiska debatten, ser snart att alla debattörer och politiker vill framstå som den framtida välfärdens givare och arkitekter. Det vill jag med och det är därför jag är socialliberal. Om någon tycker att det låter för pretentiöst med arkitekt kan jag ju nöja mig med att få framstå som byggnadsarbetare. Men den närmaste stunden, och i den här kretsen, ska jag hålla mig mer till ideologi än till den praktiska politikens genomförande. Jag tror det kan vara nyttigt. Det finns ett avstånd från arkitekters idéskisser och modeller, till en färdig byggnadsritning, och ett ännu större avstånd till det färdiga bygget. Det är det färdiga bygget vi alla skulle vilja se och studera – men det är dessvärre en omöjlighet. Det finns inte i sinnevärlden ännu och när det en gång kommer att finnas är vi med stor säkerhet redan på gång med nästa bygge. Vi liberaler räknar inte med någon fix och färdig utopi, ett framtida drömsamhälle som vi bygger vidare på och som en gång kommer att stå färdigt. Visionen är en vision och kännetecknas av att den är så svår att konkretisera. Vi rider iväg mot soluppgången eller nergången, vilket vi vill - men vi vet att vi aldrig kommer fram till den. Komplikationen och möjligheten i sammanhanget är kunskapen, den nya kunskapen vi får genom utbildning och forskning, den första pelaren. Vi vet inte vilka nya kunskaper och möjligheter vi kommer att få, vilka landvinningar på forskningens område vi kommer att göra i framtiden. Men den självklarheten och paradoxen måste vi våga erkänna, genom att bejaka forskningens frihet. Politisk styrning av forskning och forskningens inriktning, oftast utförd både genom resursfördelning och organisation, fryser föråldrade strukturer och idéer. Självständiga högskolor, universitet och institutioner kan skaffa sig muskler nog att stå emot såväl kortsiktiga vinstintressen från industri och näringsliv, som med politiska förtecken beställda resultat . Jag menar att Thomas Östros har fel när han i UNT, för någon vecka sedan hävdade att det bara är statliga universitet och högskolor som kan garantera forskningens frihet och oberoende. Det är därför beklagligt att regeringen krampaktigt vill behålla den politiska kontrollen över våra universitet och högskolor. Det finns många exempel på det. Här är ett exempel. Tretton professurer inom miljöområdet inrättades vid universiteten, bl.a. tre vid SLU under 1980 och 90-talen. Dom finansierades genom avtal med Naturvårdsverket. Efter att ha förlorat sina medel för miljöforskning, under ett par ås tid, återfick Naturvårdsverket dom i fjol, och återtog finansieringsansvaret för professurerna. Nu menar verket att deras forskningsansvar inte längre är långsiktigt utan handläggarinriktat, och man har meddelat att man anser att avtalen med universiteten är slutgiltigt uppsagda. Miljöforskningsrådet, FORMAS, har heller inte tilldelats medel för ändamålet. Vid utgången av det här året är tjänsterna utan extern finansiering. Professurerna har tillsatts enligt den äldre ordningen och får enligt lag så kallad särskild anställningstrygghet. Det motiveras av att man som innehavare av en professur ska kunna agera självständigt och oberoende av särintressen. Vad som nu sannolikt kommer att hända, om inget ingripande sker, är att professurerna kommer att belasta de universitet och fakulteter där de är placerade, och deras redan knappa resurser. Följden blir den utträngning av lektorer som redan börjat. Det innebär ett intrång i universitetens egen verksamhet, i vissa fall en förändrad inriktning och en neddragning av ytterst angelägen miljöforskning i stort. Jag frågar den här veckan utbildningsministern om denna process av obestämd och okontrollerad nedskärning av miljöforskningen ska få fortskrida; mot bakgrund av de högt ställda ambitionerna på miljöpolitikens område EU-ordförandeskapet gett sken av. Vågar man inte skära i verksamheter själv så kan man ju alltid låta verksamheten skära i sig själv. Universitet och forskning ska inte styras politiskt. Forskarnas självständighet och deras oberoende är en central fråga. Forskning är inte nödvändig bara för att hitta nya kunskaper. Den ska också kritiskt värdera den gällande samhällssynen. Den fyller en viktig funktion som problemlösare och styrinstrument i den snabba samhällsförändringen. Regeringen vill använda den högre utbildningen som ett regionalpolitiskt instrument. Det regionala intresset och drömmen om den egna högskolan, hos kommunalpolitiker, tillåts väga tyngre än krav på sammanhållen utbildning och forskning. Jag tycker man ska vända på steken. Resurserna bör koncentreras dit studenterna söker sig. Studenterna kan själva ge de bästa indikationerna om var den högre utbildningen bör byggas ut. Likaså borde kursutbudet styras mer av studenternas egna val. Det är bättre att komma in på sitt förstahandsval och fullfölja utbildningen än att hoppa av ett tredjehands val i förtid. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken har skärpt det politiska greppet om högre utbildning och forskning och regeringen utser idag ordföranden i universitetens styrelser och har infört en lag som ger möjlighet att politiskt utse ledamöter i forskningsstiftelser. Det finns inget skäl för detta. Internationella erfarenheter visar entydigt att universiteten kan fungera effektivt inom de ramar som sätts av lagar och regler. Utgångspunkten bör vara att studenter, forskare, lärare och annan personal utser sin högskolas styrelse och att vissa platser reserveras för inval av kompetenta personer utifrån. På samma sätt bör stiftelsernas styrelseledamöter utses av vetenskapssamhället och förbli fristående, vilket var tanken från början. Då undviker man också den förenklade marknadsideologi som menar att högskolans viktigaste uppgift är att tillfredsställa kortsiktiga behov fån näringslivet. Fri och obunden forskning, under kontrollerade former, är en förutsättning för samhällets utveckling. Mångfald och frihet har ett egenvärde och när okonventionella idéer möts skapas icke - förutsägbara resultat. Därför måste forskarna själva få formulera de problem de ska studera och inte följa politikernas vilja och nycker. Vi måste ge både forskare och studenter det förtroendet. Långsiktig politisk målstyrning är en ickeframkomlig och omöjlig väg att gå, eftersom vi med den kunskap vi har idag, inte kan föreställa oss morgondagens samhälle. De som har försökt har misslyckats. Då tänker jag inte bara på det havererade kommunistiska systemet, utan också på den otyglade marknadsekonomi som därefter har ruinerat Ryssland, en gång till. Den brutala ekonomi som också blev den utlösande faktorn bakom den så kallade Asienkrisen. Grunden för välfärdsbygget måste alltså, enligt min mening, bestå av kunskap. Ska bygget bli hållbart måste en av fyra nödvändiga hörnpelare heta solidaritet. Solidaritet är människors omsorg om andra människors välbefinnande och livschanser. Solidaritet kan därför inte isoleras till enskilda grupper eller speciella områden. Den är universell. Den skapas genom gränsöverskridande. Solidariteten har sin grund och sitt ursprung i och mellan individer, men syftar i sin förlängning till en hållbar utveckling, både på det ekonomiska planet och på miljöområdet. Vi måste inse att miljöpolitiken inte bara är övergripande utan innefattas i all vår verksamhet. Vi har tillräckliga kunskaper om växthusgaser och utsläpp för att kunna gå från ord till handling. Det enda raka och rimliga är att ändra lagstiftning och beskattning av motor- och andra bränslen som är koldioxidneutrala. Man kommer inte tillrätta med dagens eller morgondagens problem med gårdagens lösningar. En medveten satsning på, och en ekonomisk stimulans för utveckling och användning av förnybara bränslen kommer också att, på lite sikt, stimulera industri och ekonomi som helhet. Jag vill inte gå in i debatten om Uppsalabuss (kommunägt) svårigheter men tillåter mig att lägga några generella synpunkter på kollektivtrafiken och dess samhällsnytta. Kollektivresenären möter bussen och kollektivtrafikföretaget från två håll: dels som resenär och dels som ägare. Hon, för det är oftast en hon, har som väljare och kommuninnevånare möjlighet att påverka ägaren. Merparten av kostnaderna för trafiken betalar resenären via sin biljett och en mindre del via skatten. För sina biljettpengar får hon en resa som hon är mer eller mindre nöjd med. De andra pengarna ses som en kostnad och ett bidrag till bussbolaget som politikerna motvilligt betalar ut. Vad får man för dom pengarna? Jo, samhällsnytta. Folk kan ta sig till och från skola och arbete, lokaliseringsmöjligheter för företagen ökar, trafiksäkerheten blir bättre, jämställdheten ökar medan energiförbrukningen minskar, de samhällsbetalda resorna blir billigare och miljöeffekterna påtagliga. Jag menar att vi måste ha ett solidariskt synsätt över hela linjen. Både samhällsnytta och miljöförbättringar kostar pengar En annan hörnpelare är demokrati. Demokratin är inte given en gång för alla, den måste erövras gång på gång om den ska överleva. Ytterst innebär demokrati en kraft som ger individen möjlighet att styra sitt eget liv. Vid folkpartiets riksmöte i Göteborg, för några dagar sedan, användes begreppet ”egen makt”. Jag ska återkomma till riksmötet senare. Individen måste få bli starkare. Detta är förutsättningen för att solidaritet ska kunna skapas. Finansiering av välfärd ska vara solidarisk men individen ska ha makt att själv välja vem som ska utföra de samhälleliga tjänsterna den efterfrågar. Ökad egen makt är en huvudstrategi för att hantera en rad problem i samhället, som segregation och bristande jämställdhet. Många ser idag med oro på att politiken ekonomiseras medan andra bävar för en politiserad ekonomi. Man uppfattar marknaden som ett hot och man känner maktlöshet, eller man uppfattar politiska ingripanden i ekonomin som något generellt icke önskvärt. För båda gäller att den röst man förväntas avge, med fyra års intervall, inte längre tillmäts avgörande betydelse. Det är ändå marknaden som styr, menar man. Den som uppfattar marknaden som ett hot, ser sällan sitt eget marknadsbeteende som något viktigt och påverkande. Den egna konsumtionen uppfattar man som för liten och för betydelselös. Ändå ser vi just nu hur konsumenternas val av dagligvaror och livsmedel förändrar inte bara handelns utbud utan också på sikt produktionen. Den erfarenheten kan vi ta vara på och använda i andra sammanhang. Inse att också den lilla människan har egna marknadskrafter. Det är en akut politisk uppgift att återupprätta förtroendet där det håller på att förloras och att skapa det där det inte finns. Jag tycker det är ganska uppenbart att arbetarrörelsens båda grenar, den politiska och den fackliga, just nu växer åt olika håll. En facklig ledare stod för några dagar sedan, på torget i Kumla och utgjöt sig över vad han kallade för kvartalskapitalism. Det är möjligt att han delvis har rätt. Ser vi på hans uttalande i ljuset av det gigantiska pedagogiska projekt regeringen genomför inför premiepensionsvalet, kan vi förstå att han måste vara en aning frustrerad. Lägg dessutom till Telia-aktien och halvhjärtade och dåligt genomförda privatiseringar, på en rad områden, blir bilden nästan kaotisk. Att en krona insatt i 7:e AP-fonden i fjol, i mitten av mars sjunkit till 87 öre, gör inte saken bättre. Hur många ericssonanställda, som placerat sina pensionspengar i fonder, som sålt ut sitt innehav av företagets aktier och därmed bidragit till kursfallet är obekant. Schyman ruvar i buskarna utanför LO-borgen, medan SAP försöker traska åt samma håll som moderaterna men på andra sidan av vägbanan, så långt vänsterut man törs och vågar utan att hamna i avgrunden. Vad blir då resultatet? Jo, vägen ligger öppen! Vägbanans mitt ligger öppen för en aktiv och effektiv socialliberal politik. En socialliberal politik som tar sitt ursprung i människors verkliga behov som människor och samhällsmedborgare. Inte i deras egenskaper som representanter för kollektivet eller som aktieägare. En politik som kan erbjuda trygghet. Trygghet, den tredje grundpelaren, är en nödvändighet för ett fullödigt mänskligt liv och detta på vitt skilda områden. Fungerande socialförsäkringar, vård, omsorg och rätt till utbildning är några av välfärdsstatens kännemärken, trygghet till liv och egendom ett annat. Förutsägbarhet i myndighetsutövning, hos rättsvårdande instanser och stabilitet i lagstiftningen kännetecknar en rättsstat och den trygghet dess innevånare har rätt att kräva. En författningsdomstol och en fristående revision av den offentliga ekonomiska och politiska förvaltningen är grundbulten i trygghetssystemet. Vi har inget landet Utopia. Vi vet inte vilka kunskaper och möjligheter framtiden kommer att erbjuda. Men i möjligaste mån måste vägen mot framtiden styras av stabila spelregler och färden av dem som använder vägen. Frihet är liberalismens mest värdeladdade begrepp och den fjärde hörpelaren i välfärdsbygget. Med frihet menar jag då både frihet till åsikter och materiell frihet. Att människor ges förutsättningar för en skapande frihet genom vilken man kan påverka sin egen livssituation. Politiken är redskapet som ska ge människor möjlighet att ta makten över sina egna liv, att hysa åsikter, värderingar och mål och att gemensamt arbeta för att förverkliga dem. Hoten mot denna frihet är ofta ekonomiska, men består också av byråkrati och politisk klåfingrighet, maktfullkomlighet och fördomar. Det finns en ”frihet från” och en ”frihet till”. Båda aspekterna är viktiga och tänkvärda. Det för för långt att filosofera över detta här och nu, men ta gärna med båda sorterna av frihet hem för att fundera över vid ett senare tillfälle. Jag lovar att det är nyttigt – inte minst ur ett globalt perspektiv. Tar man med båda aspekterna finner man nämligen att utgångspunkten inte kan vara någon annan än den enskilda människan. Perspektivet blir klockrent socialliberalt. Allt annat är omöjligt. (Slut på anförande)