Befria forskning och utbildning

FÖRÄNDRINGAR i samhället har aldrig skett så snabbt som nu. Penningtransaktioner sker blixtsnabbt och ibland till synes okontrollerat, informationsteknologin hinner knappt få sina produkter i industriell produktion förrän de är föråldrade och det politiska systemet hamnar på efterkälken och blir förbisprunget. Det finns bara ett sätt att möta den accelererande verkligheten och det är genom en fri och oberoende forskning och utbildning. Det är därför beklagligt att regeringen krampaktigt vill behålla den politiska kontrollen över våra universitet och högskolor. Det finns många exempel på detta. Regeringen vill använda den högre utbildningen som ett regionalpolitiskt instrument. Det regionala intresset och drömmen om den egna högskolan, hos kommunalpolitiker, tillåts väga tyngre än krav på sammanhållen utbildning och forskning. I stället borde resurserna, i form av pengar och personal, koncentreras dit där studenterna söker sig. Studenterna kan själva ge de bästa indikationerna på var den högre utbildningen bör byggas ut och resurserna successivt överföras. Likaså borde kursutbudet styras mer av studenternas egna val. Det är bättre att komma in på sitt förstahandsval och fullfölja utbildningen än att hoppa av ett tredjehandsval i förtid. Utbyggnadstakten är panikartad men halvhjärtad. Det är positivt att antalet nya utbildningsplatser ökar men det sker inte på rätt sätt. Den urholkar kvaliteten på undervisning och forskning. Vi behöver tusentals nya lärare de närmaste åren utöver de kommande stora pensionsavgångarna. Ändå utexamineras bara cirka 1600 disputerade årligen och det ska täcka också andra behov än högskolans. Vi riskerar brist på kompetenta lärare. I dag ligger lösningen i internationell rekrytering. Anslagen per student måste höjas så vi får en chans att bygga upp en kvalificerad lärarkår och skapa stimulerande miljöer som höjer kvaliteten också i grundutbildningen. Studentbostadsfrågan hänger i luften och studenter tvingas välja studieort efter tillgång på bostäder. Friare antagningsmöjligheter är ett måste. Regeringen har långtgående ambitioner när det gäller att införa ytterligare statliga regleringar. Universitet och högskolor har själva den bästa kompetensen att utforma antagningskrav inom vissa ramar och bör få det förtroendet. Studentexamen och allmän behörighet ska vara förutsättningar för antagning men därutöver ska man kunna utforma tydliga och lokala antagningskriterier. Det behövs fler med teknisk och naturvetenskaplig kompetens. Det naturvetenskapliga och tekniska basåret kan ge studenter, med annan gymnasieutbildning, möjlighet att komplettera sina betyg. Regeringen föreslår att hälften av dessa platser ska förläggas till högskolan och hälften till kommunala vuxenutbildningen. Då får högskolorna också ansvar för viss gymnasieutbildning och det är en orimlig prioritering som sänker högskolans nivå. Låt högskolan förbli högskola. Universitet och forskning ska inte styras politiskt. Forskarnas självständighet och deras oberoende är en central fråga. Forskning är inte nödvändig bara för att hitta nya kunskaper. Den ska också kritiskt värdera den rådande synen på samhället. Den fyller en viktig funktion som problemlösare och styrinstrument i den snabba samhällsförändringen. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken har skärpt det politiska greppet om högre utbildning och forskning. Regeringen utser idag ordföranden i universitetens styrelser och har infört en lag som ger möjlighet att politiskt utse ledamöter i forskningsstiftelser. Det finns inget skäl för detta. Internationella erfarenheter visar entydigt att olika typer av styrelser kan fungera effektivt inom de ramar som sätts av lagar och regler. Utgångspunkten bör vara att studenter, forskare, lärare och övrig personal utser sin högskolas styrelse och att vissa platser reserveras för inval av kompetenta personer utifrån. På samma sätt bör stiftelsernas styrelseledamöter utses av vetenskapssamhället och förbli fristående. Detta var tanken från början. Då undviker man också den förenklade marknadsideologi som menar att högskolans viktigaste uppgift är att tillfredsställa kortsiktiga behov inom näringslivet. Fri och obunden forskning är en förutsättning för samhällets utveckling under kontrollerade former. Mångfald och frihet har ett egenvärde och när okonventionella idéer möts skapas icke - förutsägbara resultat. Därför måste forskarna själva få formulera de problem de ska studera och inte följa politikernas vilja och nycker. Vi måste ha kurage nog att ge både forskare och studenter det förtroendet.