söndag 30 september 2012

Talängslan - för många en plåga

DE FLESTA har någon gång känt sig osäkra och ängsliga för att tala offentligt eller inför en grupp. För de flesta är detta en helt normal nervositet som man kan hantera men för en stor grupp blir denna ängslan förlamande. Begreppet talängslan är belagt i svenska språket redan 1969 men är ett dolt och försummat handikapp. Under den senaste tiden har talängslan ändå fått någon uppmärksamhet, genom bland annat Studenthälsans arbete i Uppsala och ett antal tidningsartiklar. Uppmärksamheten är välkommen. Undersökningar, i både Sverige och USA visar att förekomsten av talängslan kan vara så hög som 10-20 procent i en normalpopulation. Rädslan och spänningen för att tala inför en grupp blir så stark att man undviker eller flyr från situationen eller väljer att närvara men sitter helt tyst. Vem har inte, någon gång, suttit och lyssnat till en talare eller ett föredrag, velat ha ett förtydligande men avstått från att fråga och senare känt lättnad och tillfredsställelse när någon annan ställt just den fråga man haft? Steget från denna lilla osäkerhet, och avvaktande hållning, till en socialt hämmande och fobisk talängslan är stort men förståeligt. Den drabbade avstår från att delta i social gemenskap, kurser och föreningsliv, möten och fester. Talängslan påverkar val av utbildning och yrke, man avbryter studier och missar sina studiemedel och man kanske inte ens vågar ställa upp på anställningsintervjuer. Utöver personliga svårigheter talängslan är upphov till, framhåller psykolog Michael Lindén på Studenthälsan det demokratiproblem talängslan utgör. Han menar att det medför demokratiförluster genom att de som inte vågar yttra sig inte blir hörda eller representerade vid beslut och att andra går miste om deras erfarenheter. Här måste vi politiker vara lyhörda. En femtedel av medborgarna ställs alltså utanför den demokratiska processen genom alltifrån ängslan för att ”bara” göra bort sig, man rodnar, stammar och tappar talförmågan, till rent fysiska symptom såsom hjärtklappning, magbesvär, kallsvettning och hyperventilation och rent av kväljningar. Lindén hänvisar till bland annat en medborgarundersökning inom ramen för Maktutredningen 1989. Den visar att 60 procent av de tillfrågade inte någon gång talat inför något möte i någon förening eller organisation. Lindén hänvisar också till Bo-Arne Skiöld, lärare och metodiklektor i svenska och en av pionjärerna i Sverige i fråga om insatser för elever med talängslan. Skiöld skriver i boken Talande tystnad, sidan 86: ”Styrkan, klokheten och livserfarenheten hos dessa tigande människor kontrasterar starkt mot den ibland beklämmande låga kvaliteten hos professionella talare, som i regel dominerar den offentliga debatten. Det är för mig ett demokratiskt krav att alla ska få komma till tals, och för samhället i dess helhet borde det vara oerhört angeläget att ta tillvara de resurser som de tigande i församlingen har, trots att de inte själva tror sig om att ha sådana.” Bland de studenter som sökt hjälp hos Studenthälsan i Uppsala har mer än 70 procent varit kvinnor. Även om man bortser från att andelen kvinnliga studenter är högre än antalet män vid de berörda utbildningarna och att kvinnor kanske har lättare för att söka hjälp finns all anledning att förmoda att vi utöver demokratiförlusterna har att göra med ett jämställdhetsproblem. Hos de flesta drabbade uppträder talängslan i skolåldern, 23 procent i grundskolans högstadium och 13 procent både på grundskolans mellanstadium och i gymnasieskolan. Det är således uppenbart att det är skolan som måste få, och ta, ett utökat ansvar för förebyggande, motarbetande och behandling av talängslan. Detta måste få full genomslagskraft i forskning, lärarutbildning och i skolans vardagliga arbete. Jag menar att talängslan måste få ökad uppmärksamhet och jämställas med dyslexi. Talängslan skapar ett utanförskap, som inte är nödvändigt och som kan avhjälpas, men som inte fått den uppmärksamhet som krävs. Därför har jag i Riksdagen interpellerat i frågan och kräver att åtgärder skall vidtas för att stötta elever som riskerar att drabbas av talängslan och att detta ska uppmärksammas i lärarutbildningarna.
Skicka en kommentar