Avsnitt 66 ur Politik på Gott och Ont

JÄMSTÄLLDHET Jämställt samhälle (Ett anförande) VARFÖR en liberal feminism? - Jag tror inte han kan. Ja i så fall då kan han inte ha det där jobbet. Det kan gå nån, kanske nån dag då och då, eller nån timme då och då, att sluta tidigare, men det – jag tror inte det går i längden. Då tror jag inte att han klarar av det där, och då blir det mindre pengar. (Monika förklarar varför hennes man inte tar ett större ansvar för hem och barn. Ur, ”Vardagens könsinnebörder under förhandling”. Eva Magnusson 1998) Monika är en av de kvinnor som förekommer i Eva Magnussons avhandling om innebörden av begreppet kvinnlighet i skarven mellan arbete och familj. Avhandlingen grundar sig på intervjuer med 20 stycken statsanställda kvinnor. Undersökningen visar att de intervjuade kvinnorna ständigt anpassade sig till kraven från omgivningen, faktiskt till nästan allas krav utom sina egna önskemål. Även om många par som får sina första barn har ambitionen att verkligen försöka dela på hemarbetet samtidigt som de arbetar så blir det ofta ändå kvinnorna som får dra det tyngsta lasset av hemarbetet och gå ner i arbetstid. ”De arbetade halvtid när barnen var små, ändrade sina arbetstider för att passa barnomsorgens villkor, slutade tidigare för att hinna laga middagsmaten, ökade arbetstiden tillfälligt när avdelningen var underbemannad vid arbetstoppar…” skriver Eva Magnusson. Hon beskriver kvinnornas vardag som en ständig balansgång mellan yrkesliv och familjeliv. Det var alltid kvinnan som anpassade sig för att få vardagen att gå ihop, varken mannen eller arbetsplatsen var särskilt involverade eller flexibla. Resultatet blev att de mycket sällan, om någonsin, fick någon tid över till sig själva och sina egna behov, särskilt inte småbarnsföräldrarna. ”Skuld och skuldkänslor kommer ofta upp när man talar med kvinnor om balanserandet. Många kvinnor berättar att de har dåligt samvete både om de är på jobbet och om de är hemma – eftersom de inte är på det andra stället samtidigt!” Precis som i åtskilliga andra undersökningar kommer Eva Magnusson fram till att det är kvinnan som anpassar lönearbetet tidsmässigt till familjens behov av omsorg och att det är ett socialt accepterat uttryck för vad det i dag innebär att vara yrkesarbetande kvinna och mor. Spegelvänt gäller det att mannen ger ett socialt godtagbart uttryck för vad det innebär att vara en förvärvsarbetande man och far när han tidsmässigt prioriterar arbetet framför familjen och anpassar sitt omsorgsarbete till arbetsplatsens krav. Hur ska nu denna verklighet bedömas? Är dessa kvinnors situation endast ett resultat av deras eget fria val? Är det ett fritt val som sker i den privata sfären bortom politikens domän? Och har dessa kvinnor alla förutsättningar för att leva självständiga liv? Ja, skulle många svara. Deras situation är resultatet av ett fritt val på samma sätt som löneskillnader mellan män och kvinnor påstås spegla skillnader i kompetens och är ett resultat av kvinnors eget val. Att se ett bakomliggande mönster, en struktur av förväntningar som skapar kvinnors och mäns roller och som bidrar till att kvinnor är huvudansvariga för hem och barn är otänkbart för flera nyliberala debattörer. Enligt de nyliberala debattörerna ska endast de personliga preferenserna och önskningarna vara bestämmande. Men de bortser från att även preferenser både kan och är skapade av sociala omständigheter. Vi vet i dag att individers preferenser svarar mot deras uppfattningar om sociala normer och om bedömningar av deras egna valmöjligheter. Människor kan sluta att önska sig och sluta att sträva efter saker som de tror att de aldrig har en möjlighet att nå. Grupper som traditionellt inte har haft tillgång till utbildning och arbete utanför hemmet kan ha ringa eller ingen efterfrågan på dessa resurser därför att de kanske inte kan förställa sig vad ett liv med dessa resurser skulle innebära. Nobelpristagaren Amartya Sen och filosofen Martha Nussbaum har visat att kvinnor i stora delar av världen uppvisar sådana deformerade preferenser, även när det handlar om sådana grundläggande saker som fysisk hälsa, grundläggande näringsbehov och personlig säkerhet. Om man inte vet hur det känns att vara välnärd är det inte så svårt att vara tillfreds med de rådande sakernas tillstånd av näringsbrist. Om man aldrig har lärt sig att läsa och har blivit tillsagd att utbildning inte är för kvinnor, är det inte så svårt att omvandla sin andraklasstatus till sin egen preferens och lära sig att avstå från att kämpa, eller till och med att inte önska, det som traditionen och strukturerna har placerat utom räckhåll. Sen och Nussbaum råder oss att vara misstänksamma mot att låta existerande preferenser vara styrande när vi väljer en typ av socialpolitik. Vi har exempelvis goda skäl att bidra till att utforma offentliga investeringar i utbildning av kvinnor, även när unga kvinnor inte efterfrågar en sådan utbildning, menar de. Svaret på frågan om kvinnors fria val kanske då är att kvinnors valmöjligheter ofta är begränsade av de strukturer som bidrar till att de exempelvis tar ett dominerande ansvar för hem och barn. Människors fria val är inte endast resultatet av att männen får huvudansvaret för yrkesarbetet. Många anarkistiska och socialistiska feminister påstår att liberalismen inte är förenlig med feminismen därför att den senare inte upprätthåller distinktionen mellan offentligt och privat medan den förra strävar efter just upprätthållandet av en sådan skillnad. Utgångspunkten för en liberal feminism är den humanistiska individualismen. Alla människor har rätt till lika omtanke och respekt och alla har samma värdighet. Det innebär att alla människor är mål i sig själva och inte kan vara medel för något eller någon annan. Av det följer att alla människor och deras grundläggande intressen måste tas på allvar och att de ska behandlas jämlikt alla andra. Historiskt har liberalismens kärna varit att bakgrund, hierarkier, kaster eller hudfärg inte ska spela någon roll. Liberala feminister tillfogar att inte heller könet ska spela någon roll. Egentligen är det liberala budskapet både revolutionärt och subversivt. För 1600-talets västeuropeiska samhälle var det liberala budskapet om individualism och att alla människor är födda jämlika och fria ett omstörtande påstående. Ur det borde det principiellt följa att även en individs kön inte ska tillåtas spela någon roll. Men 1600-talets filosofer drog av olika skäl inte denna logiska slutsats utan inordnade kvinnan i hushållet och satte mannen som ansvarigt familjeöverhuvud. Alla som ingick i det sociala kontraktet, den tankekonstruktion som är förutsättningen för ett samhälle, var män som också ansågs vara familjeöverhuvuden. På det sättet föddes den moderna versionen av liberalismens uppdelning mellan den offentliga sfären (samhället, offentligheten, staten) och den privata sfären (hushållet, det civila samhället). Ibland räknades det civila samhället dock till den offentliga sfären och i andra fall till den privata. Med några få undantag utelämnade därefter liberala filosofer kvinnan i sina teoretiska konstruktioner. Hon hörde till hushållet som var den privata sfären. Politiken hörde till den samhälleliga sfären och var männens revir. Trots detta teoretiska misstag förespråkade ändå flera liberaler kvinnors rättigheter. De gjorde det för att de insåg den egentliga sprängkraften i den liberala ideologin; att alla människor var jämlika och att könet lika litet som klassen, religionen eller hudfärgen ska tillåtas påverka människors livschanser. Med Upplysningen och franska revolutionen under 1700–talet började insikten om att de liberala principerna om rättvisa, frihet och jämlikhet även skulle omfatta hushållet och kvinnorna att spridas. Den franske upplysningstänkaren Condorcet hörde till de allra första liberala feministerna. I sin skrift ”Essai sur ládmission des femmes as droit de cite”, 1790, propagerade han frenetiskt för kvinnors lika rättigheter i samma rasande tempo som han fördömde de män som var för den kvinnliga underordningen. Han kämpade för att kvinnor skulle ha rätt att ha en plats i parlamentet med de bevingade orden: ”kvinnan har samma rätt att bestiga talarstolen som hon har rätt att bestiga schavotten”. En av de tidigaste svenska försvararna för kvinnans rättigheter är Hedvig Charlotta Nordenflycht. I dikten ”Fruentimrets försvar mot J. J. Rousseau” angrep hon den franske filosofen Jean Jaque Rousseau för hans kvinnosyn och hans angrepp på de parisiska salongsdamerna i ”Lettre à dÁlembert sur les spectacles” (1758). Även om Nordenflycht inte var en organiserad liberal var hon en del av den svenska upplysningen och det senare 1700-talets frihetstid och därmed hör hon till de liberala tankeströmningarna. 1700-talet var också tiden för den kanske mest inflytelserika liberala feministen under sin tid, Mary Wollstonecraft. Hon skrev boken ”A Windication of the Rights of Women”, 1792, som blev en historisk milstolpe för den liberala feminismen såväl som för övrig feminism. Wollstonecraft var en anhängare av Upplysningen och utgick från att människan kan bruka sitt förnuft för att växa i kunskap och vishet. I boken utvecklade hon argumentationen om kvinnors rättigheter och det oförnuftiga i att inte se kvinnors potentialer som individer utan endast som kvinnor. 1869 publicerades ”The Subjection of Women” av Harriet Taylor och John Stuart Mill. I likhet med Wollstonecraft såg Taylor och Mill att kvinnors underordnade ställning i samhället också berodde på relationerna i familjen och i äktenskapet. De betraktade kvinnan och mannen som individer och inte som en organisk enhet som förenades i ett hushåll och i en familj. Deras analys och budskap var djärvt och rättframt formulerat: ”Vi vet inget om mäns och kvinnors verkliga förmåga förrän vi behandlar dem lika. Ingen klass har någonsin varit så förtryckt som kvinnorna”. Vidare: ”Den princip som styr de sociala relationerna mellan könen – det ena könets legala underordnande det andra – är fel i sig och att den nu utgör ett av de huvudsakliga hindren för mänskliga framsteg, samt att den bör ersättas med en fullkomlig jämlikhetsprincip som inte tillåter någon makt eller något privilegium på den ena sidan eller någon diskriminering på den andra.” För Mill var kvinnors underordning helt förkastlig eftersom den inte grundar sig på några rationella överväganden utan bara utgår från de förhållanden som alltid har varit; alltså ett konservativt sätt att resonera på. ”Lagar och politiska system börjar alltid med att erkänna de förhållanden som man menar redan existerar mellan individerna. De omvandlar det som varit ett rent fysiskt faktum till en laglig rättighet, skänker det samhällets sanktion och syftar i princip till att ersätta de oordnade och laglösa konflikter som avgörs av fysisk styrka med offentliga och organiserade sätt att fastslå och beskydda dessa rättigheter.” Den svenska organiserade liberalismen har ett feministiskt arv att förvalta, inte bara i teoretisk mening som hos de ovan nämnda filosoferna och författarna utan även i praktisk politik. För 1800-talets svenska liberaler stod kampen mot diskriminering av kvinnan på dagordningen. Lars Johan Hierta, tidningen Aftonbladets grundare, och Johan Gabriel Richert var två framträdande företrädare för kvinnors rättigheter. I Aftonbladet medverkade också Sveriges första kvinnliga journalist, Vendela Hebbe med artiklar om kvinnans brist på utbildning och yrkesmöjligheter. 1870 lyckades liberaler driva igenom kravet att även kvinnor skulle ha rätt att ta studentexamen och 1901 infördes rätt till ledighet utan lön vid barnsbörd. 1884 bildades Fredrika Bremerförbundet av liberalen Fredrika Bremer. Hela sista delen av 1800-talet var en bildningsfas för den moderna kvinnorörelsen där ledande liberaler gick i spetsen. Den dominerande frågan för kvinnorna från 1800-talets sista hälft och in på 1900-talet var rösträttsfrågan. 1800-talsliberalen Adolf Hedin var den som klarast formulerade en liberal ståndpunkt i kvinnofrågan när han 1867 krävde rösträtt även för kvinnor. 1912 lade Karl Staaffs liberala regering fram en proposition om kvinnlig rösträtt som fälldes i första kammaren. Den svenska högern lyckades länge förhala demokratin men 1918 kunde den inte längre stoppa demokratikraven. Då lade liberala regeringen under Nils Edéns ledning fram det förslag som innebar den allmänna rösträttens genomförande och 1921 blev liberalen Kerstin Hesselgren som första kvinna invald i riksdagen. Under efterkrigstiden kom daghemsutbyggnaden att bli den enskilt största frågan som möjliggjorde kvinnornas uttåg på arbetsmarknaden och därmed förstärkte kvinnornas självständighet med en egen inkomst. 1943 beviljades för första gången statsanslag till daghem. Från fyrtiotalet och framåt arbetade i första hand radikala folkpartikvinnor för småbarnsmammors rätt att förvärvsarbeta och för daghemsutbyggnad. Från och med 1944 i folkpartiprogrammet ”Efterkrigstidens samhälle”, tog partiet ställning för en utbyggnad av daghem i takt med behovet. På 1960-talet inträffade en brytningstid. Hemmafrusystemet började ersättas av ett system där alltfler kvinnor yrkesarbetade och där samhällets ansvar för barnomsorgen efter hand vidgades, även om utbudet av barnomsorgsplatser alltid låg steget efter behovet. I debattboken ”Unga liberaler”, 1961, skrev Eva Moberg uppsatsen ”Kvinnans villkorliga frigivning” som blev startpunkten för en radikalare liberal feminism. Hennes angrepp på kvinnans roll som hemmafru blev den idémässiga början på slutet för hemmafruidealet. Kvinnans självständighet krävde egenförsörjning, menade Moberg. Hennes och andra unga liberalers kamp radikaliserade jämställdhetsdebatten och ett årtionde senare kunde dåvarande folkpartiledaren Per Ahlmark också kräva att männen skulle ta ett ökat ansvar för hem och barn och under 1990-talet möjliggjorde folkpartiet under Bengt Westerbergs ledning att den så kallade pappamånaden infördes och att jämställdhetslagstiftningen skärptes. Den liberala feminismens politik har ofta hamnat i motsatsställning till socialdemokratiska enhetslösningar eller högerns ovilja att se till kvinnors rättigheter Personalismen beskriver människan som en varelse med ett bestämt existentiellt livsmål att förverkliga sig själv - att förverkliga sin slumrande potentialitet. Liberalismen hävdar att ett sådant mål (telos) inte finns. Istället är det den enskilde människans sak att ensam eller i samverkan med andra välja vad som är livets mening eller vad som är ”det goda livet”. Den liberala feministiska teorin utmynnar i en politik som inte bara gör samhället till föremål för politiska krav syftande till jämställdhet utan även hushållet och familjen. Den drar också upp rågången mot en politik som inte syftar till att stärka kvinnans reella självständighet. Till skillnad från många kvinnor på kontinenten behöver svenska kvinnor oftast inte välja mellan att yrkesarbeta eller att föda barn utan kan förena bägge. Detta möjliggörs av en väl utbyggd barnomsorg och en föräldraförsäkring. Den förda familjepolitiken som har satt jämställdheten mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden i främsta rummet har varit framgångsrik och det finns inga belägg för att den har varit skadlig för barnen . Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, Välfärdspolitiska råds årsrapport 1999 ”Från dagis till servicehus”, kommer efter en genomgång av forskningsläget fram till att barns välmående inte har minskat p g a dagis och en ökad skilsmässofrekvens. Dagis är bra för barnen och skilsmässor skall snarare ses som ett resultat av en ökad individuell frihet och det är en osäker slutsats att dra att skilsmässor i sig har en negativ effekt på barn. Det är förmodligen andra faktorer – som närvaron av svåra konflikter i en familj – som påverkar barns välmående i större utsträckning än en skilsmässa. Försvaret för en fortsatt familjepolitik som sätter jämställdheten i första hand är alltså väsentlig för både kvinnor och barn. Att slå vakt om de välfärdsinstitutioner som främjar jämställdheten bör således vara en liberal feministisk uppgift. Men det finns ändå stora problem kvar. Även om svenska kvinnor inte behöver välja mellan yrkesliv eller barn så löser den offentliga barnomsorgen och föräldraförsäkringen inte alla problem. Lönerna är ojämnt fördelade i samhället till kvinnors nackdel. Mödrar till småbarn får sällan tiden att räcka till annat än ansvar för barn och hem. Det är nästan alltid kvinnorna som tar uppehåll i sitt yrkesliv och utnyttjar den dominerande delen av föräldraledigheten. Det är kvinnorna som alltid anpassar sig till omgivningen krav. Ju mer tid kvinnor lägger på barn och hemarbete ju mindre tid har de över att ägna åt sitt yrkesliv. Problemet är givetvis inte att kvinnor som mödrar lägger ned tid på sina barn utan att männen inte tar ett tillräckligt stort ansvar för hemarbetet och ansvaret för barnen. Den statliga maktutredningen ”Demokrati och makt i Sverige” (1990), som genomfördes under slutet av åttiotalet, visar att fördelningen av hemarbetet även påverkar fördelningen av makt och inkomster i arbetslivet och i samhället. På grund av att kvinnorna är borta mer och i längre perioder från arbetslivet påverkas deras möjligheter till bättre löner och bättre positioner. Enligt Kvinnomaktutredningen ”Utredningen om fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män” (1997), lever endast 13 procent av Sveriges familjer jämställt trots alla ambitioner och höga målsättningar och det är endast omkring en tiondel av alla pappor som tar ut någon föräldraledighet. Den tidigare nämnda statliga maktutredningen visar att kvinnor följer två sociala bestämningar i sina liv: att lönearbeta och att föda och ta hand om barn. Det innebär att de ofta förenar två motstridiga krav. Lösningen på denna konflikt blir deltidsarbete. Svenska kvinnor arbetar mycket - men de arbetar också väldigt mycket deltid. Svenska män arbetar också mycket - men heltid. Deltidsarbete har givetvis många fördelar. Många gånger kan det vara enda sättet att förena yrkesarbete med föräldraskap, Men det innebär också att kvinnor blir ekonomiskt beroende av sina män och att deras deltidsarbete blir en förutsättning för männens heltidsarbete. Det gäller i synnerhet för småbarnsfamiljer. Kvinnor som kräver delat ansvar för barnen kan lätt uppfattas som ett hinder för männens förvärvsarbete på heltid. En feministisk politik måste ta avstamp i könsanalysen och formulera en politik för en rättvisare fördelning av hemarbetet, kraftfullare krav på lika lön för lika arbete och positiv särbehandling inom en del samhällssektorer. Det gäller också, för de partier som står för en feminism, att bjuda motstånd mot de krafter som vill rulla tillbaka kvinnan från arbetsmarknaden och som sätter ett likhetstecken mellan ett civilisatoriskt förfall och ökat antal skilsmässor. Kvinnor kan få ökat självbestämmande först med rättvis lön och genom reformer som bidrar till att männen tar ett delat ansvar för hem- och barn. Ett ökat individuellt inslag i föräldraförsäkringen kan vara en sådan reform. Men kvinnor måste också få ett reellt tillträde till manliga världar. Sådana är militären, universiteten och näringslivet. Ett exempel på ett strukturellt underordnande av kvinnor är tillsättningen av professurer och andra högre tjänster inom universiteten. Medicine doktor Christine Wennerås har tillsammans med kollegan Agnes Wold gjort en internationellt uppmärksammad studie om tillsättningen av forskarassistenttjänster. De fann att kvinnliga sökande behövde vara två och en halv gång så produktiva som de manliga sökande för att samma kompetenspoäng som dem, vilket är nödvändigt för att ha en möjlighet att få tjänsten. Bedömningen av sökandes meriter sker alltså inte ens i den vetenskapliga världen alltid objektivt utan ofta till kvinnors nackdel inom universiteten. Med andra ord förekommer det en dold kvotering till av män till olika tjänster. Undersökningen visar att den feministiska teorin om kvinnlig underordning håller streck. För att åtgärda problemet räcker det inte med individernas eget fria val och objektiva kriterier eftersom kvinnors val inte är lika mycket värt som männens och att de objektiva kriterierna ibland kan tjäna till att diskriminera kvinnor. Trots Tham-professurerna är fortfarande en dominerande del av landets professorer män. Kvinnor är väl representerade väl upp till doktorsnivå för att sedan nästan försvinna bland alla män. Bland de högre tjänsterna inom universiteten finns knappt några kvinnor överhuvudtaget. En liberal feministisk politik måste givetvis komma tillrätta med detta. Det är nödvändigt, inte bara med högre anslag, jämställdhetsplaner och fler tjänster utan även en med en positiv särbehandling för en del tjänster inom universitetsvärlden. Personlighet, självständighet, självrespekt, autonomi, integritet och rättigheter. Dessa är ord som härstammar från den liberala Upplysningen och som kan sägas beskriva kärnan i liberal ideologi. Kvinnor använder den liberala vokabulären för att beskriva det som är väsentligt för dem och deras medsystrar. Det är samma moraliska värden som den liberala feminismen strävar efter att uppnå. Den liberala feminismen ser individen i strukturen. Den ser och analyserar de strukturer i samhället som bidrar till att kvinnor har sämre möjligheter än män och att kvinnor diskrimineras och underordnas i samhället. Men samtidigt syftar de liberala lösningarna till att stärka den enskilda kvinnan på ett sådant sätt att hon får goda möjligheter att leva ett liv i frihet där hon kan ta självständiga beslut över sin egen tillvaro. De politiska besluten ska ge den enskilda kvinnan en större makt över sin egen vardag.