Bostad, en av förutsättningarna för framgångsrika studier

VI HAR hört att det går bra för Sverige. Med det menar statsministern att det går bra för staten och vissa företag. Kommuner och landsting har det fortfarande kämpigt och kommer att få ha det så. Mer upprörande är att det statliga stödet av verksamhet, den som ska få det att gå bättre, för att inte säga bra, för vårt samhälle i stort, försummas. Jag tänker på studentbostäder. Det är utomordentligt att universitet och högskolor får mer resurser men mycket illa att studenterna inte får någonstans att bo. Det är en orimlig situation när studenter tvingas välja högskola efter ortens tillgång till bostäder. Nu har Sverige tillskansat sig jumboplatsen inom OECD: s 29 medlemsstater beträffande bostadsbyggande i stort. Detta är i sig så illavarslande att OECD anser att bostadsbristen hotar vår ekonomiska utveckling. Situationen är akut. Orsakerna kan vara många men en som framhållits är att kommunerna saknar incitament för bostadsbyggande. Fastighetsskatten är kommunal, skattepengarna hamnar i statskassan, den statliga bostadspolitiken har upphört generellt och marknaden har inte mött efterfrågan bland annat på grund av höga byggkostnader. Studentbostäder är extremt dyra att bygga och förvalta. Tätt mellan kök, badrum och rörstammar och små egentliga bostadsytor. Dessutom hög omsättning på hyresgäster och därmed stort slitage. Allt detta gör det sammantaget mindre attraktivt att bygga studentbostäder i synnerhet som det allmänna bostadsbyggandet är så starkt eftersatt. Lösningen kan knappast ligga i att kommunerna ska åläggas att bygga studentbostäder i egen regi. Det kan inte vara en kommunal uppgift. Kommunerna vädrar heller inga större skatteintäkter genom studenterna. De kommer att lämna orten och ersättas av nya kullar och klirret i den kommunala kassakistan uteblir. Många högskoleorter upplever idag en relativt stark tillväxt som bromsas av bostadsbrist. Som exempel har Gamla Uppsala buss svårt att täcka den brist på förare man idag har på grund av bostadssituationen. Det är lätt att i ljuset av detta förstå det kommunala ointresset för studentbostäder. Återstår bara att konstatera att det måste vara en statlig angelägenhet att i takt med det ökade antalet utbildningsplatser på universitet och högskolor också trygga bostadsförsörjningen för studenterna. Visserligen infördes ett speciellt investeringsbidrag för byggandet av studentbostäder förra året. Det är bra med öronmärkta pengar till ändamålet men det är för lite och det måste framför allt utnyttjas. Det måste till starka påtryckningar av kommuner, studentorganisationer och inte minst av de studerandes framtida arbetsgivare, arbetsgivarorganisationer och fackliga företrädare, för att vi ska kunna råda bot på detta systemfel. (Slut på artikel)