fredag 28 september 2012

Avsnitt 65 ur Politik på Gott och Ont


Så här sammanfattar jag min syn på äldrepolitiken.

LÅT OSS avskaffa begreppet äldreomsorg. I dagens språkbruk associeras äldre människor med improduktivitet och behov av hjälp. Faktum är ju emellertid att de flesta 80- åringar i dagens Sverige sköter sig själva.
 Vi behöver en äldrepolitik. Den behövs för att inlemma äldrepolitiken ur ett livsloppsperspektiv i andra politikområden, så kallad mainstreaming.

Många äldre vill vara aktiva i arbetslivet. Men då krävs att arbetsgivarnas och individens intressen kan förenas. Individen måste kunna påverka pensioneringsprocessen. Ge möjlighet till flexibla arbetstider, ge möjlighet till kompetens- och löneutveckling under hela yrkeslivet, utforma skatter och arbetsrätt så att arbetsgivarna stimuleras att anställa redan pensionerade personer och anpassa arbetsuppgifterna till den enskildes arbetsförmåga.

Varför har det blivit så att förnyelse är liktydigt med föryngring? Partierna måste se till att fler äldre ges politiska uppdrag. I statliga utredningar, kommittéer och myndighetsstyrelser måste ingå fler personer över 65 år. Äldre personer ska inte arbeta med endast frågor som gäller äldre personers förhållanden och de politiska ungdomsförbunden måste börja intressera sig för äldrepolitiken. På plakaten i kommande äldredemonstrationer kommer att stå bland annat: Riv åldersbarriärerna och Lagstifta mot diskriminering av äldre.

I vardagslivet kan med små medel stora förändringar göras. Landstingen kan förbättra det förebyggande hälsoarbetet bland äldre personer genom att integrera det i det generella folkhälsoarbetet och utveckla samverkan med intresse- och frivilligorganisationerna.
Ett stort problem är rädslan för att röra sig utomhus. Åtgärder för att skapa säker utomhusmiljö måste av både mänskliga och hälsoskäl bli kraftfullare, liksom att situationen för äldre brottsoffer måste uppmärksammas mer.
Andra utmaningar som rör vardagslivet för äldre handlar om post- och teletjänster, tillgången till handel, tillgängligheten till vardagstekniken och tillgängligheten i och omkring bostaden.

Rapporter om brister i vården ger intrycket av ett system i sönderfall. Intrycket är falskt, men bristerna som finns är emellertid oacceptabla. Visst krävs i ett flertal fall mer resurser till vården men vissa pengar används på ett orationellt sätt. En stor del av de medel som används för sjukskrivningar i avvaktan på sjukvårdsinsatser bör användas inom vården för att minska kötiderna. Vårdgarantin ska avse inte bara att vård ges inom en viss tid utan också att patienten ska kunna vända sig till annan vårdgivare och den bör omfatta även viktig förebyggande behandling, t.ex. rökavvänjning och barns svåra övervikt
Varje medborgare ska ha en egenläkare i ett närsjukvårdssystem som ska vara nationellt. Under kommande femårsperiod krävs, för att det ska bli ett väl fungerande system, 500-600 fler egenläkare per år. Ska närsjukvårdsenheterna bli kraftfulla måste finnas både läkare med allmänmedicinsk kompetens och olika specialister. Öppettiderna måste vara generösa. Närsjukvården bör kunna klara, visar erfarenheter i andra länder, 90% av alla kontakter med sjukvården. Egenläkaren ska vara en lots i sjukvårdssystemet och ska, i avvaktan på att äldrevårdscentraler inrättas, också vara skyldig att tjänstgöra vissa timmar per månad i särskilda boenden för äldre Geriatrisk kompetens är härvid nödvändig. Etableringsfrihet ska gälla för egenläkarna och tillskapande av personaldrivna små enheter ska uppmuntras.
Mycket kan göras för att förhindra att behov av vård uppstår. Betydelsen av att vistas i naturen, stimulansen av olika former av kultur, effekter av förebyggande hembesök och service i hemmet utan behovsprövning är insikter som tycks saknas, men när de väcks kommer att höja livskvaliteten för många.
Anhörigas roll i vården är betydelsefull. Anhörigpeng måste införas och anhörigstödet förbättras.
Vårdpersonalens språkkunskaper blir en allt viktigare fråga. Staten måste ge stimulansbidrag till kommunerna för åtgärder som ger vården erforderliga språkkunskaper.

Den politiska styrningen av vården är, när den över huvud taget finns, otydlig. Nationella kvalitetsindikatorer med öppna kvalitetsredovisningar är ett system som ger medborgarna information om kvalitet och tillgänglighet. Tilltron i offentlig verksamhet till organisatoriska förändringar som metod för problemlösning är obruten, trots att erfarenheten visar att problemen oftast är strukturella och politiska. 
 Kanske är det mest rationella att kommunerna får ansvar för närsjukvården och tydligt är att formerna för den politiska styrningen måste radikalt förändras. Konkurrens inom specialistsjukvården är utvecklande; dock inte konkurrensen mellan sjukvårdsregionerna. En statlig styrning med driftansvar på regionala enheter kanske blir lösningen.
Visa tilltro till professionen, begränsa och tydliggör den politiska rollen.

Skicka en kommentar