Avsnitt 78 ur Politik på Gott och Ont

Miljödebatt 2000-01-20 i riksdagen FRU TALMAN! Efter budgetdebatten på miljöområdet här i kammaren före jul fick vi politiker kritik i en ledarkommentar i Finanstidningen. Skribenten menade att miljödebatten i riksdagen förs i alltför hög grad i det lilla och det marginella, och att det behövs visioner och sammanhang. Jag svarade att jag instämde i det, och jag har själv här i talarstolen efterlyst just en sådan helhetssyn; uttrycken om att natur- och miljöfrågorna är överlevnadsfrågor, och kanske framför allt att se helheter mer än att fokusera på symbolfrågor. Men skribenten har inte helt och fullt rätt i sin kritik. För miljöfrågorna har ju den karaktären att insatserna när vi löser problemen måste göras på individnivå, på lokal, nationell och internationell nivå. En gammal klyscha som det fortfarande ligger mycket i är ”tänk globalt – handla lokalt”. Och en liberal miljöpolitik tar sin självklara utgångspunkt i det personliga engagemanget. Här är Agenda 21-arbetet centralt. Här finns nämligen den starka betoningen på ”nerifrån - upperspektiv”, som är så viktigt i en demokratisk process. Här finns idén om att var och en av oss har ett ansvar. Sverige är förmodligen ett av de länder där Agenda 21 fått mest gensvar. Arbetet med att formulera lokala Agenda 21 kom relativt snabbt igång i kommunerna. Men jag ser tyvärr tecken på att arbetet stagnerat på många håll. Statsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet genomförde hösten 1998 en enkätundersökning som visar att en dryg fjärdedel av kommunerna minskat resurserna för Agenda 21-arbetet, hälften avsätter oförändrade resurser medan en fjärdedel har ökat. Vi har således en uppdelning där en stor grupp kommuner ser ut att redan ha minskat aktivitetsnivån. Dessutom hade vid denna tidpunkt bara drygt hälften av kommunerna antagit ett lokalt A21-dokument eller en handlingsplan. Agenda 21 måste handla väldigt mycket om kunskapsuppbyggnad. Jag är medveten om de delegationer, samordnare och kunskapscentrum som regeringen tillsatt för att driva arbetet vidare. Det är bra, men när det kommer till kritan görs det väldigt konstiga prioriteringar. När regeringen ska satsa resurser för ett hållbart samhälle sker det genom förtäckta byggsubventioner i form av statligt stöd till lokala investeringsprogram. Jag ska inte gå mer in på detta nu – folkpartiet har varit kritiskt redan från början – men jag måste ändå nämna Riksdagens revisorers konstaterande att många av de folkbildnings- och informationsprojekt som kommuner ansökt om stöd för har fått nobben, till förmån för rena investeringsprojekt. Något som knappast gynnar Agenda 21-arbetet. Jag hoppas innerligt att Revisorernas önskan om att dessa så kallade ”mjuka” satsningar gynnas av regeringen vid kommande fördelningstillfällen. En annan fråga som har bäring på Agenda 21, då den handlar om individers och andra aktörers ansvar, är den om producentansvaret och avfallshanteringen. Jag har redan tagit upp den debatten här i kammaren, och den är i högsta grad levande, inte minst i min egen lokaltidning, Upsala Nya Tidning. Det bekymrar mig att centralt placerade politiker är så passiva. Varför har vi inte fått någon tydlig reaktion från miljöministern? Ännu tystare har det varit från miljöpartihåll. Från det hållet har det blivit viktigare att ägna sig åt frågor som ger publicitet än att ägna sig åt opinionsbildning. Om vi ska nå ett mer kretsloppsanpassat samhälle är det A och O att både producenter och konsumenter tar miljöansvar. Vi måste därför sträva efter bättre fungerande marknader för material som kan återvinnas och återanvändas. Erfarenheter visar att upplysta och medvetna konsumenter successivt kräver fram exempelvis miljövänliga produkter och därmed anpassar sig producenterna till efterfrågan. Det går alldeles utmärkt att lita på konsumenternas makt i miljöarbetet. Under det senaste årtiondet har vi sett flera konkreta exempel på människors genuina engagemang och ansvarstagande för miljön. Sorteringen är viktig dels för att den medvetandegör människor om vad de konsumerar, dels för att återanvändningen och komposteringen ökar. Målet måste ju vara att minska den totala volymen material som flödar runt i kretsloppet. Därför måste opinionsbildning för avfallssortering fortsätta och ekonomiska incitament för en fortsatt källsortering upprättas och skärpas. Om praktiskt miljöarbete på detta sätt blir något naturligt för var och en av oss har vi vunnit mycket, inte minst i ett Agenda 21perspektiv. Därför måste vi här och nu tydligt tala om vart vi vill. Jag sade tidigare att det är viktigt att ”tänka globalt och handla lokalt”. Uttrycket formulerades någon gång på 1970- eller 80-talet. Sedan dess har det faktiskt hänt en del. Bland annat har Sverige gått med i EU, vilket gör att vi numera även kan handla globalt! Jag menar att EU är ett oerhört viktigt instrument för att lösa de gränsöverskridande miljöproblemen. Oavsett om Sverige är med i EU eller ej påverkas miljön av våra grannländers miljösituation. Och EU har potential att bli världens bästa miljöorganisation. Men det kräver en regering som tar uppgiften på allvar. Regeringen har kraftigt försummat miljöarbetet i EU. Att Sverige nu anmälts i EU-domstolen för regeringens låga ambitioner inom Natura 2000 bekräftar den kritik som folkpartiet länge framfört. Jag menar att regeringen Persson konsekvent har nedprioriterat naturvården bland annat till förmån för tveksam miljardrullning till de lokala investeringsprogram jag tidigare nämnt. Miljöministern sade sig vara förvånad över EU-kommissionens kritik av att regeringen föreslagit för få skyddsvärda områden till EU:s ekologiska nätverk Natura 2000. Det borde han inte vara. Kritik mot regeringen låga ambitioner i EU:s arbete med Natura 2000 har framförts såväl av folkpartiet som flera miljöorganisationer. Regeringen har inte bara anmält för få områden till Natura 2000. Den grövsta försummelsen är att regeringen varit passiv då det gäller att påverka vilka naturtyper som ska ingå i Natura 2000. Därmed kommer svensk natur att vara underrepresenterad i Europas ekologiska nätverk. Detta är knappast till gagn för den biologiska mångfalden. En annan oerhört viktig miljöfråga på europanivå är den om de gränsöverskridande luftföroreningarna. Föroreningar i luften och utsläpp i vatten bryr sig inte om nationsgränser. För att minska miljöförstöringen krävs att vi arbetar fram gemensamma miljöregler för EU:s inre marknad. För att minska växthuseffekten är det viktigt att varje land tar ansvar för att minska sina koldioxidutsläpp. Ett skäl till att länder inte vill skärpa koldioxidskatterna på enbart nationell nivå är att det riskerar att försämra konkurrenskraften för den inhemska industrin. Folkpartiet vill verka för att mer av ekonomiska styrmedel används för att främja miljöanpassad konsumtion och produktion samt hindra miljöskadliga utsläpp. Det är därför angeläget att EU beslutar om en lägsta nivå för en koldioxidavgift i EU-länderna. Eftersom den betraktas som en skattefråga kan den idag inte införas genom ett majoritetsbeslut inom EU. Miljöavgifter bör istället betraktas som just miljöfrågor och kunna beslutas i den ordningen i EU. Regeringen har tyvärr hittills visat sig helt ointresserad av att driva frågan. Nu har man emellertid chansen att föra upp den högt på dagordningen i och med att Sverige står som ordförandeland i EU om precis ett år. Jag vill därför fråga (valfri socialdemokrat på talarlistan) om regeringen avser driva frågan om en gemensam koldioxidskatt i EU! Jag vill avsluta med en liberal hjärtefråga, den om grön skatteväxling. Den är intressant eftersom ett av de partier som ivrigast pratat om en sådan – miljöpartiet – nu är samarbetspartner med regeringen. Miljöpartiet har ju visat sig vara borgerligt sällskapssjuka på sistone, och jag kan inte låta bli att undra om det delvis beror på att försöken att driva igenom en rejäl grön skatteväxling kört in i den röda betongväggen. Gudrun Lindvall (mp) intygade här i kammaren före jul i en replik till mig att man visst påbörjat en grön skatteväxling. Samtidigt har ju flera ledande miljöpartister inte kunnat hålla inne med sitt missnöje över att det går så långsamt, och det har från mp-håll grymtats om ”halv skatteväxling”. I budgetdebatten före jul sade Sinikka Bohlin att frågan om grön skatteväxling inte hör hemma i miljödebatten. Jag delar inte den uppfattningen, och skulle därför vilja fråga Gudrun Lindvall när och hur vi får en rejäl skatteväxling i Sverige med höjda miljö- och energiskatter och sänkta skatter på arbete. (Slut på anf.)