torsdag 3 januari 2013

Avsnitt 83 ur Politik på Gott och Ont


Även nedanstående artikel är skriven av mig och Sten Jonsson.                                                                            
    Ge inte upp kretsloppstanken!
OM VI SKA NÅ ett mer kretsloppsanpassat samhälle är det A och O att både producenter och konsumenter tar miljöansvar. Vi måste sträva efter bättre fungerande marknader för material som kan återvinnas och återanvändas och inte som Marian Radetzki förordar i en nyligen avlämnad rapport. I rapporten kritiseras återvinningssystemet och därmed också kretsloppstanken. Alternativet enligt Radetzki, är att gå tillbaka till förbränning och dumpning. Enligt vår mening är det detsamma som att ge upp.
- Den totala vikten av förpackningar som kastas har minskat med en femtedel under de senaste åtta åren. Minskningen hade varit ännu större om resurssystemen med återanvändningsbara förpackningar utvecklats bättre. Därför är det viktigt att rätta till systemfel och gå vidare.
Riksdagens revisorer har granskat systemet med producentansvar. Revisorerna anser bl.a. att producenterna uppnått huvuddelen av de nationella målen för återvinning och återanvändning, men att det finns anledning att förbättra uppföljningen på lokal nivå.
Dessutom är det enligt revisorerna oklart vilket underlag regeringen har vid beslut om nya insamlingsmål. Det undersökningsmaterial som regeringen har att tillgå i fråga om miljöeffekter och olika omhändertagandealternativ är begränsat. Av den tillgängliga statistiken och forskningen går det inte att dra några långtgående slutsatser om hur förpackningsförordningen bidragit till mer miljövänliga produkter. Inte heller går det att utläsa om förpackningsavfallet vid våra deponier minskat som en följd av källsorteringen.
Revisorerna visar vidare att det fortfarande finns problem med nedskräpning vid hushållens återvinningsstationer, bristande tillgänglighet och bristande information. Frågan om kommunernas tillsynsroll tas upp. Granskningen visar att det råder en utbredd oklarhet bland kommunerna om dels avgränsningen av tillsynsområdet, dels möjligheten att använda tillsynsverktygen i miljöbalken.
Revisorerna konstaterar också att såväl kommunerna som konsumenterna fått ökade kostnader som följd av producentansvaret.
Vikten av att allmänhetens positiva inställning till källsorteringen värnas och att hushållen ges incitament för en fortsatt källsortering framhålls.
Vi ställer oss tveksamma till revisorernas förslag att låta regeringen pröva möjligheten att lagreglera samrådet mellan producenter och kommuner. Det är givetvis viktigt att kommunikationen mellan dessa båda aktörer fungerar tillfredsställande, men detta är inte nödvändigtvis skäl nog att ytterligare lagreglera. Folkpartiet anser att det är viktigare att jobba med ekonomiska incitament med en medvetenhet i linje med Agenda 21. Om kretsloppssamhället ska bli verklighet är det nödvändigt att det finns ett individuellt underifrånengagemang.
Vi vill därför hellre betona det revisorerna påpekar om vikten av att allmänhetens positiva inställning till källsortering värnas och att hushållen ges incitament för en fortsatt källsortering. Ett hållbart samhälle kräver att vi alla tar ansvar för vår egen livsstil.
En liberal miljöpolitik tar sin utgångspunkt i det personliga engagemanget. Erfarenheter visar att upplysta och medvetna konsumenter successivt kräver fram exempelvis miljövänliga produkter och därmed anpassar sig producenterna till efterfrågan. Det går alldeles utmärkt att lita på konsumenternas makt i miljöarbetet. Under det senaste årtiondet har vi sett flera konkreta exempel på människors genuina engagemang och ansvarstagande för miljön.
Sorteringen är viktig dels för att den medvetandegör människor på vad de konsumerar, dels för att återanvändningen och komposteringen ökar. Därför måste opinionsbildning för avfallssortering fortsätta och ekonomiska incitament upprättas och skärpas. Det är centralt i sammanhanget att miljöengagemang lönar sig ekonomiskt för den enskilde. För att hushållen, företagen och den kommunala verksamheten ska kunna anpassa sitt beteende måste de praktiska möjligheterna till källsortering finnas. Systemet måste utformas så att det resulterar i både upplevda och mätbara miljöresultat.
Utöver fasta återvinningscentraler bör ambulerande uppsamlingsmöjligheter finnas för att ge närhet mellan invånarna och avfallssorteringen. Även miljöfarligt avfall bör kunna hämtas med ordinarie sophämtning.
Marian Radetzki har på uppdrag genomfört en ekonomisk analys.
Men hur mäter man till exempel värdet av den natur som förblir oskadd om 30 år till följd av minskade sopberg idag? Hur möter man det framtida värdet av ett mer utbrett kretsloppstänkande hos den enskilde individen?
 I analysen saknas livscykelanalysen. Likaså är det viktigt att beskriva inte bara de ekonomiska förhållandena utan också andra värden. Målen måste vara att minska den totala volymen material som flödar runt i kretsloppet.
De krafter, främst högerkrafter, som nu ifrågasätter kretsloppstanken måste utmanas på debatt. Hur menar dessa att vi skall åstadkomma en ekologisk hållbarhet?
Hushållen måste ges incitament för en fortsatt källsortering. Tydligare differentierade taxor med avseende på sorterat respektive osorterat avfall för såväl hushåll som industri måste införas och taxor bör kopplas till mängden lämnat avfall så uppkomsten av sopor verkligen minskar. (Slut på artikel)

Skicka en kommentar