tisdag 26 mars 2013

De kan återuppstå. Läs UNT/Debatt


Allianser tar död på ideologierna

Politiker framstår som praktikanter på en samhällsmarknad. Krampaktiga kompromisser ersätter idédebatt. Partierna blir valorganisationer, kongresserna marknadsföringsevent. Alliansbildning tog död på ideologierna, skriver Harald Nordlund.
Ideologiernas vitalitet har under lång tid varit i avtagande. Det som slutligen tog död på dem var alliansbildningar.
Partier, som bildar en sammanslutning vars övergripande mål är att nå eller behålla makten, måste för att skapa nödvändig legitimitet för samgåendet, tona ner ideologiska skillnader. Ideologier kan nämligen inte som sakfrågor kompromissas kring.
Det torde dock vara få politiker som instämmer, eftersom man med ett instämmande skulle slå undan benen för sig själva.
De stora ideologiska frågorna om allmän och lika rösträtt, parlamentarism och demokrati skapade förr het politisk debatt. Dessa frågor är inte längre partiskiljande. Det tycks som om vi upplever en ökande värdegemenskap. Men är det så egentligen?
De mest tydliga effekterna av avideologiseringen är att den politiska debatten i liten grad handlar om vad som är önskvärt att uppnå och mer om vad som kan klubbas igenom i fråga om politiska förändringar. Den politiska debatten blir mer och mer teknisk.
För att nå framgång i en sådan debatt krävs en insikt i detaljer och ökad kunskap i vetenskaper som ekonomi, statsvetenskap, biologi med flera. Inte många politiker svarar upp mot dessa krav. Man framstår mer och mer som praktikanter på en samhällsmarknad.
Kampen om makten har ändrat karaktär och partiernas och politikernas roller blir andra än vad de var vid tiden för de ideologiska striderna. Vi går från ideologi till förvaltning.
Krampaktigt försöker politiker hålla fast vid kompromissen som en väg att göra människor nöjda och missar därigenom att engagera och entusiasmera genom en idédebatt.
Kanske är det omöjligt att spela båda dessa roller, kanske är det därför idédebatten fått vika. Partierna, sammanslutningar för personer med samma idésyn, förvandlas till valorganisationer, med huvudsaklig uppgift att vinna val.
En utmärkt illustration fick vi i ett reportage i Upsala Nya Tidning 24/3. Politiker knackar dörr för att få veta vilka frågor människor tycker är viktigast. Visst bör politiker bli bättre på att lyssna, men de har även en opinionsbildande roll. Visserligen sa en politiker: ”… men självklart ska vi sedan komma med svar utifrån våra värderingar …”. Men detta innebär inte att bedriva opinionsbildning.
När den ideologiska drivkraften försvagas tenderar andra krafter att ta över. Politiken har blivit en arena för att göra karriär på och en ny sorts politiker rekryteras. I alliansbildningar är detta tydligt. Risken för att allmänintresset ersätts med egoism är uppenbar. Politikernas agerande kommer att styras av vad som gynnar karriären.
Är det önskvärt att motarbeta denna utveckling och är den möjlig att stoppa? Finns problem vars lösningar har ideologiska dimensioner? Svaret på båda frågorna måste vara ja. En dimension är demokratin.
Medborgarna upplever att avståndet mellan dem och deras valda representanter är stort. Den offentliga sektorns organisation är svårförståelig och intresset för att ansluta sig som medlem i ett parti blir allt svagare.
Vi kan i dag se en tydlig tendens mot att allt fler ställningstaganden i partierna fattas av allt färre personer. Partiledningar gör utspel för vilka förankring skett i endast partiledningarna eller på sin höjd partistyrelserna och hävdar att innehållet är partiets uppfattning.
Utrymmet för ideologiskt grundade frågor, som kanske är impopulära men som det behöver bildas opinion kring, är starkt begränsat. Det högsta beslutande organet får en allt mindre roll. Kongresser och landsmöten blir gemytliga konferenser, vid vilka det gäller att applådera partiledaren så ofta och starkt som möjligt, i syfte att förmedla en positiv bild.
En annan dimension handlar om solidaritet. Visst har stora frågor funnit sina lösningar, men många återstår. Dagens politik kännetecknas i hög grad av auktoritet och krav. Att ställa krav är att bry sig, sägs det ofta. Men det är ju inte de som enkelt kan leva upp till kraven som politiken i första hand ska bry sig om. Många i vårt samhälle är fortfarande i behov av en uttalad solidaritet.
Ett samhälle där många kommer i kläm är inte ett hållbart samhälle.
Fred i världen och ickevåld är avlägset. Spridning av en ickevåldskultur är en stor politisk utmaning och har starka ideologiska inslag. De samhällen där våldet används som konfliktlösningsmetod, där våld förekommer mellan individer, där nationer använder våld mot varandra och där regimer utsätter sitt eget folk för våld är inte hållbara samhällen.
Klimatet förändras och kommer att skapa oerhörda katastrofer som en följd av vårt levnadssätt. Den biologiska mångfalden bevaras inte, kemikalieträsket breder ut sig och avfallsberget växer. Det här handlar om solidaritet med kommande generationer. Det samhälle där dessa problem är olösta är inte ett hållbart samhälle.
Utbildningsnivåns betydelse för att åstadkomma hållbarhet kan inte överskattas. Det samhälle där kunskaperna inte räcker till för att lösa problemen och där kunskaperna är ojämnt fördelade är inte ett hållbart samhälle.
Nog finns grund för nya idéstrider, men dagens politiker tycks inte beredda att, eller vilja, utmana och bli utmanade.
Harald Nordlundf d riksdagsledamot
kommunalråd och landstingspolitiker (FP)
UNT 26/3 2013

Inga kommentarer: