fredag 22 november 2013

Staten klarar inte att styra

Jag har under flera års tid haft funderingar om den centrala politiska styrningen (statens) och den lokala och regionala. Jag har i, bland annat, artiklar beskrivit funderingarna.
Det är fortfarande vanligt att när politiker finner brister man börjar tala om omorganisation. Talet leder till långa och upprivande utredningar. Så småningom landar man dock i ett beslut om omorganisation. Den offentliga servicen får gå på sparlåga i avvaktan på att organisationen ska "sätta sig", Efter några få år är det dags igen. Man finner brister i styrningen. Man "ser över" organisationen. Upprepade organisationer och servicen blir lidande.
En självklar fråga, som dock ser ut att aldrig ställas är: Styr vi på fel sätt?

Ovanstående illustreras på ett bra sätt av diskussionerna om förstatligande av skolan och av äldrepolitiken. De flesta torde instämma i att staten inte lyckas på ett bra sätt använda sina styrmedel, lagar och förordningar, för att nå uppsatta mål om kvalitet och mycket annat. Den naturliga frågan borde vara: Hur ska vi bli bättre på att använda och få effekt av våra lagar? Men inte. I stället kommer krav på förstatligande. Den stat, som inte klarar att styra, trots omfattande styrmedel, ska alltså få ett ännu större ansvar. Känns onekligen lite ologiskt.

I dag finns i UNT en debattartikel av två kommunalråd, en centerpartist och en moderat, om varför dessa anser förslaget om förstatligande av skolan är feltänkt. Deras resonemang är logiskt. Problemet med att motsätta sig ett förstatligande är att det är lättare för människor i allmänhet att ta till sig förstatligandeförslaget än försvaret av gällande ordning i en situation när brister i likvärdighet påvisas. Artikelförfattarna redovisar orsakerna till att skolan kommunaliserades, men det krävs mer för att få andra politiker att börja fundera över hur man spelar sin politikerroll.
Artikeln är logisk och kommer säkert att väcka en angelägen debatt.

Skicka en kommentar