lördag 31 maj 2014

Nästa kärnkraftsolycka

Jag är osäker på om man får göra så här. Såg en artikel i Norrbottens-Kuriren. Den är så bra, så angelägen och skrämmande. Därför har jag tagit risken och klippt in den här.

"Nästa kärnkraftsolycka kan mycket väl drabba dig. Oavsett var i Sverige du bor, kommer du att vara helt beroende av vilka resurser myndigheterna sätter in i räddningsarbetet. Men sanningen är att bara två av kommunerna i Sveriges tre kärnkraftslän har beredskap att möta ett kärnkraftshaveri.

Riksrevisionen har tidigare riktat allvarlig kritik mot kommunerna för deras dåliga beredskap. För att samla information till vår bok Kärnkraft – himmel och helvete gjorde vi i november 2013 en genomgång av samtliga risk- och sårbarhetsanalyser i de tre kärnkraftslänen Uppsala (Forsmark), Kalmar (Oskarshamn) och Halland (Ringhals).

Resultatet är skrämmande. Risken för en kärnkraftsolycka analyseras över huvud taget inte i 24 kommuners risk- och sårbarhetsanalyser. Än mindre nämns vilka räddningsresurser som kommunerna måste ha och hur resurserna ska användas.

Ändå är lagen i det här fallet kristallklar: Kommuner och landsting har skyldighet att analysera händelser och åtgärder. Resultatet ska värderas och sammanställas i en risk- och sårbarhetsanalys.

Hur ska vi tolka det som händer i Sverige i dag? Vi har besökt samebyar och vi har talat med jägare, bärplockare och ”vanliga” människor längs med det geografiska bälte där nedfallet efter olyckan i Tjernobyl var som störst. Än i dag tvingas samebyar kontrollera strålningshalten i renköttet, i vissa fall sker fortfarande nödslakt och stödutfodring av renar, svampskogar är förgiftade, rådjur så strålningsskadade att köttet är oätligt och jägare helkroppsscannas år efter år – något som beräknas pågå åtminstone tio år till – för att myndigheterna ska ha en tydlig bild av strålningens utbredning.

Vi har också intervjuat forskare såväl i Japan, Ukraina och Vitryssland som i Sverige. Vi har talat med experter i FN och EU och vi har diskuterat med fristående forskare och ställt denna fråga till alla:

Hur är det möjligt att världens främsta experter utifrån samma grundmaterial kan nå så diametralt motsatta resultat?

För bland förespråkarna för kärnkraft finns några av de absolut främsta forskarna. Det är briljanta hjärnor med lösningen av världens energiproblem som sitt mål.

Bland motståndarna finns också några av världens bästa forskare. Med lika stor briljans och med exakt samma faktaunderlag, inhämtat från katastroferna i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima och Sellafield, levererar de argument mot kärnkraft.

Ett tydligt exempel är skillnaderna i tolkningen av hur många som har dött efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Här pendlar uppgifterna mellan 985.000 döda (forskare i Ukraina och Vitryssland) och 28 (FNs atomenergiorgan IAEA).

När vi frågade Hans Blix, tidigare generaldirektör för IAEA, hur detta är möjligt, svarade han så här:

- Det är en intressant psykologisk fråga. Varför finns det så hårda bindningar kring det här? Min teori är att strålning är något som människor är rädda för. Våra sinnen är konstruerade för att uppmärksamma om det smäller, om vi känner värme, gör oss illa. Men strålning är en fara som man inte kan se. Vi är inställda på att vara oroliga för sådant.

Den politiserade forskningen och den motsägelsefulla rapporteringen har fått EU att sätta ner foten. Kommissionen har nyligen godkänt en oberoende långtidsstudie, ARCH (Agenda for Research on Chernobyl Health), för att en gång för alla få fram fakta om vad som hänt efter specifikt Tjernobylolyckan. Beslutet är en svidande kritik mot FN:s atomenergiorgan IAEA och Världshälsoorganisationen, WHO, som under alla år starkt ifrågasatts för ensidig och ofullständig belysning av följderna efter kärnkraftskatastrofen.

I vår bok har vi haft ambitionen att hålla oss så neutrala som möjligt och att redovisa ståndpunkter från båda sidor. Det är därför vi bett två av de främsta förespråkarna för och emot kärnkraft att inleda boken: Tilman Ruff, Australien, ordförande för Internationella läkare mot kärnvapen som fick Nobels fredspris 1985, och Hans Blix.

De säger kloka saker men de förstår inte varandra.

Vi har ett råd till våra politiker: Besök forskare och drabbade i Fukushima län, träffa forskarna i Vitryssland och Ukraina, tala med samerna i Sverige, sätt er in i EU:s nya undersökning. Hur ska ni annars kunna ta ansvar för de energibeslut som kommer att påverka framtida generationer?

Gösta Elmquist,

fristående journalist och författare, som följt kärnkraftsfrågan sedan olyckan i Fukushima 2011.

Bo Levin,


fristående journalist och författare, som bevakat kärnkraftsfrågan sedan olyckan i Tjernobyl 1986"
Skicka en kommentar