tisdag 16 september 2014

Återanvändning om ickevåld

Det är många år sedan jag skrev följande. Men håll med om att den inte saknar aktualitet

"Det har nu gått tre år sedan USA inledde sina våldsaktioner mot det irakiska folket. Saddam Hussein har gripits och hans våld mot befolkningen har upphört samtidigt som USA: s krigshandlingar orsakat minst 40 000 människors död. Och krigshandlingarna fortsätter.
Framträdande politiker i Sverige applåderade den 20 mars 2003 USA: s angrepp. Varför är dessa politiker så tysta i dag? När får vi höra partiledarna tala om att våld inte kan accepteras som metod för att lösa konflikter?
Våld används som metod för att lösa konflikter, mellan enskilda människor och mellan nationer. Våld är också underhållning. Och, det finns runt om oss.
Det finns omfattande forskning som visar att våld i medierna leder till våld i verkligheten. Men vem reagerar? Politiker och myndigheter står handfallna.
När det gäller gifter i naturen har en viss insikt vunnits om att en ändrad livsstil är nödvändig om vi ska kunna undvika sjukdomar och skador på den biologiska mångfalden som föroreningarna ger upphov till. Allt fler börjar inse att vården av natur och miljö handlar om solidaritet med kommande generationer. Men de förorenande utsläppen i media reagerar inte politiker på.
Kan det vara så att de som ifrågasätter forskningens rön om samband mellan underhållningsvåld och verkligt våld har fått större genomslag i media än forskningsrönen i sig? Kan det vara så att mediernas intresse kolliderar med dessa rön? Vill medierna inte ta ansvar för och erkänna att man faktiskt övertagit en del av den fostran som tidigare vilade på familjen?

FN har kritiserat USA. Kritiken handlar om, i första hand, tortyr. Den är välkommen, men varför så sen. Och var i all sin dar håller svenska ledande politiker hus i kampen för icke-våld. Man applåderade USA: s angrepp på det irakiska folket. Nu är man tysta.
I min socialliberala vision är dialogen, demokratin och icke-våldet centrala ledstjärnor.
Det är det som till synes är svagt och vekt som besegrar det som tror sig vara starkt och uthålligt. Det är det som är tyst och stillsamt som skrämmer det högljudda. Den som känner ett tvång att rusta sig upplever ett hot från den som har mod att uppträda obeväpnad.

Varför talar aldrig partiledarna om icke-våld? Lärarförbundets studerandekommitté anser att lärarstudenter ska utbildas i konflikthantering. Syftet är att göra både lärare och elever bättre skickade att hantera konflikter. Angeläget. Förvånande att det fortfarande inte ses som självklart.
Men lika viktigt som att hantera konflikter är att undvika att konflikter och våld uppstår. Varför talas så lite om detta? FN: s årtionde för en freds- och icke-våldskultur för världens barn pågår. Tanken från FN: s sida är att man ska sprida en kultur där man avvisar våld och lär ut dialog och förhandling. Hur märker vi detta? Var finns partiledarna i arbetet för att sprida icke-våldskulturen? Jag vill påstå att man motarbetar FN-beslutet när man till exempel ställer sig bakom USA: s angrepp på det irakiska folket. Här hade man möjlighet att förorda icke-våld, demokrati och fredsforskning för att rädda irakierna från den grymma diktaturen. Inför valet i höst kan vi bli många som efterlyser partiernas engagemang för att sprida en icke-våldskultur
Är den en avvikare som tydligt argumenterar för att stoppa krigen? Men om man säger ”Stoppa terrorismen” nickar alla instämmande. Det här är inte mina egna ord, utan hämtade från Gandhi TODAY. Dock känner jag starkt för den syn detta ger uttryck för. Vidare läser jag: "Att döda 100 människor är ett avskyvärt illdåd. Det måste bekämpas med alla till buds stående medel. Att döda 100 000 människor är en offensiv, en insats och en operation. Samt gynnsamt för världsmarknaden och för vapenindustrin.”
Vad händer när krig blir ett positivt laddat ord?" Och när ska svenska ledande politiker sluta att medverka i denna laddning? På torg, på möten och i insändare ska vi till politikerna ställa frågan.
"Alliansen vill fortsätta militära snabbinsatser" skriver i dag fyra riksdagsledamöter i Dagens Nyheter. Försvarsfientliga miljöpartiet och vänsterpartiet har fått inflytande över regeringens försvarspolitik skriver man. Man lovar i artikeln att om Allians för Sverige får bestämma så kommer Sveriges bidrag till EU: s snabbinsatsstyrkor inte vara en engångsföreteelse, vilket man befarar är regeringens och de försvarsfientliga stödpartiernas avsikt.
Jag letar i artikeln efter en förklaring av vad försvarsfientlighet innebär, men finner inget. Så här funderar jag: Det kan ju betyda att man inte vill ha något försvar alls. För mig låter det som en märklig inställning. Men det kan ju betyda att vi ska ha ett mindre försvar och ett försvar som är till för att försvara oss om någon angriper oss. Eller kan det betyda att man säger nej till ett försvar med inriktning att delta i krigshandlingar i andra länder.
Tyvärr måste vi ha ett försvar. Men varför tar inte skribenterna upp frågor som rör ickevålds- och ickemilitära fredsbevarande insatser. Sverige har framstående fredsforskare. Öka satsningarna på denna forskning och erbjud internationella fredsfrämjande insatser för att sprida demokrati och söka finna lösningar på konflikter utan användande av våld. Nog har väl partiledares uppbackning av USA: s angrepp på irakierna lett till visst omtänkande. Eller?
För de fyra skriver ju också: "Det finns en gemensam vilja bland EU: s medlemsländer att bidra till fred och säkerhet. Sverige har, precis som andra välmående nationer, ett ansvar att bidra till frihet och fred i konfliktdrabbade och fattiga länder."

LIBERALER gick i spetsen i kampen för rösträtten. Andra utmaningar man antagit är till exempel kamp mot ett föråldrat samhälle, som är byggt på privilegier för ett fåtal människor, kamp för fred, icke-våld, demokrati och parlamentarism, för kvinnans jämställdhet och för socialt ansvarstagande.
Det känns dystert när en socialliberal ledning applåderar USA: s angrepp på Irak. Det är dystert att tvingas konstatera att svenska partiledare är tysta inför upptrappning av dödandet. Och nu har en riksdagsledamot i ett tal försvarat USA: s invasion av Irak och tyckt att USA borde gå in i Iran. Ingen kan ha gjort annan tolkning än att han anser att USA ska bete sig på samma sätt om man går in i Iran som man har gjort i Irak. I kommentarer efteråt har han mildrat uttalandet. Kvar står dock att denne liberal försvarar våldet som metod för konfliktlösning och försvarar olaglig krigshandling.
Det är tråkigt att den liberala rörelsen med sitt ärorika förflutna har företrädare, som inte bara avstår från att ta avstånd från, utan rent av stödjer våldshandlingar.
Vi är många socialliberaler med en annan syn."


Skicka en kommentar