söndag 26 april 2015

Ge kommunerna hela ansvaret



En reviderad version av den här artikeln publicerades på UNT - webben i går.

Omorganisationer inom offentlig sektor är ofta föranledda av problem, som sammanhänger med brister i ledning och styrning.

Många små kommuner med svagt skatteunderlag ledde fram till de kommunsammanläggningar, avslutade i början av 70-talet, som gett oss, i stort sett, nuvarande kommunindelning.
Cirka tio år senare infördes i några kommuner kommundelsnämnder, som fick ansvar för skola. hemtjänst och äldreboenden, förskola och viss kulturverksamhet. Målet var att skapa närdemokrati.
Några år senare började styrningsformen, en tvåpartsstyrning, som benämns beställa – utföra, införas i många kommuner och landsting. Tydligare åtskillnad mellan politiken och utförandet skulle åstadkommas. Beställarnämnder uttrycker i avtal politiska krav på, i första hand, kvalitet, verksamhetens omfattning och ekonomisk ersättning i avtal med utförarnämnder och externa utförare. Den teoretiska grunden kan vi finna i det kommunala ekonomisystem, i vilket budgeten är uppdelad i ansvar och ändamål.
Nu hörs i den politiska debatten allt oftare förslag såsom: låt staten ta över även driften av landets skolor, låt staten ta hela ansvaret för sjukvården och lägg ner landstingen.

I Sverige lever vi under tre beslutsnivåer, Europeiska unionen, staten och landsting/regioner/ regionkommuner/kommuner. Landsting och regioner är inte i någon fråga överordnade kommunerna; därför tre nivåer.

Europeiska unionen bildades som en freds- och miljöorganisation. Organisationen ägnar sig emellertid åt allt fler frågor. Detta tillsammans med att de politiska beslutsfattarna befinner sig långt från medborgarna, inte bara geografiskt, har medfört ett demokratiunderskott.

Staten har, genom riksdagen, ensam ansvar för lagstiftning, utfärdande av förordningar och kontroll av dessas efterlevnad. Effektiviteten kan sägas vara hög när det gäller att åstadkomma styrning i teorin men mycket låg i praktiken. Det illustreras tydligt med den bristande likvärdigheten på skolområdet. Men inom även sjukvården finns vad många anser vara oacceptabla skillnader mellan olika delar av landet. Staten har ansvaret, men har inte lyckats leva upp till det.

Staten har regionala kontor i varje län i form av länsstyrelser. Dessa framstår mer som fristående myndigheter och mindre som de regionala statliga kontor de ska vara. Härtill torde den ålderdomliga ordningen med landshövdingar bidra starkt.


Landsting, regioner och regionkommuner har ansvar för sjukvården, utom, vanligtvis, hemsjukvård, vissa tillfälliga sjukvårdsinsatser, som inte kräver läkarbedömning, allmän omvårdnad och vardagsrehabilitering, för vilka ansvaret åvilar kommunerna. Region är område, som bildas vid sammanläggning av flera län. Regionkommun är benämning på landsting som övertagit vissa uppgifter, som statliga myndigheter, främst länsstyrelserna, i dag sköter. Regionkommuner och regioner har konstitutionellt sett samma ställning som landstingen.

Styrningen av landstingen uppvisar stora problem. Vi har direktval till dessa i form av landstingsval; dock visar både verkligheten och statsvetenskaplig forskning att den politiska styrningen är nästan obefintlig. Politisk styrning innebär, i korthet, tydliggörande för verksamheten den politiska viljan och förverkligandet av denna.

Något som saknas i mångfalden av utredningar är belysningen av problemet att vissa verksamheter inom offentlig sektor behöver planeras inom geografiska områden, som inte följer uppritade gränser och som från tid till annan behöver ändras. Främst gäller detta sjukvården och kollektivtrafiken.

Förutom landstinget är Regionförbundet, i vårt län, en viktig aktör. Regionförbundet ska, i första hand, utarbeta och fastställa en strategi för länets utveckling. Förbundet är alltför okänt bland medborgarna och detta tillsammans med att styrelsen består av, från kommunerna och landstinget indirekt valda politiker, innebär att konstruktionen är ur demokratisk synpunkt tveksam. Landstingets kostnader är cirka 23,6 miljoner kronor per år.
Härtill kommer ett antal samverkansorganisationer, till exempel, Mälardalsrådet och olika förbund på luftvårds- och vattenvårdsområdet. Sådana organ fyller funktionerna att vara mötesplatser och att vara expertgrupper, som är till stöd för beslutsfattarna i landstinget och kommunerna. Mälardalsrådet är en förening med 56 kommuner och fem landsting som medlemmar. Någon beslutandefunktion finns inte. Rådet har spelat och spelar en viktig roll i infrastrukturfrågor, men ger i övrigt få avtryck. Kostnaderna för Uppsala läns landsting uppgår till cirka 570 tusen kronor per år.

Kommunerna har visat sig vara den del av offentlig sektor, som bäst uppfyller krav på demokrati och effektivitet, trots ibland stora brister även där. Rimligt vore att se kommunerna som den naturliga arenan för all offentlig verksamhet. De sektorer för vilka samverkan mellan flera kommuner är nödvändig och vid tidpunkter när behov av nya samverkansområden uppstår måste staten ges ansvaret att besluta om indelning i sådana områden. En samverkansregion för sjukvården torde i få fall få samma geografiska omfattning som en dito för kollektivtrafik.

Staten måste alltså koncentrera sig på att få genomslag för lagar och förordningar, och på att skapa samverkansregioner på områdena specialistsjukvård och kollektivtrafik. En kommunreform där kommunerna blir ansvariga för offentligt finansierad verksamhet, där antalet kommuner minskas radikalt och där kommunernas storlek följaktligen ökas är central i en kommande anpassning av styrning av svensk välfärd.





Skicka en kommentar