Var finns de dugliga politikerna?

Sammanträdet med landstingsfullmäktige ger anledning till många reflektioner. Hit hör till exempel bilden av två rivaler, som använder sig av olika vapen för att imponera på det gemensamma intresset.
Det så kallade rödgröna blocket förfasar sig över de förändringar, som genomförs i syfte att effektivisera och öka tillgängligheten till sjukvården. Den så kallade alliansen anklagar sin motståndare för att svartmåla och vilja låta allting vara som det varit.
Jag snuddade vid tanken att, om det blir majoritetsskifte efter nästa val, flyttar jag från länet. Oviljan hos oppositionen att pröva nya grepp, att tänka i nya banor förskräcker. Ekonomin för landstinget kräver nya grepp, ja så radikala åtgärder att man måste vara beredd att göra en del misstag.
Bland det mest häpnadsväckande jag hörde i går var kravet från S att tillsätta en kriskommission. Landstingsrådsberedningen, bestående av nio landstingsråd, har så många andra frågor, som upptar tiden, var motiveringen. Alltså, landstingsråden ägnar sig åt så mycket annat att man inte hinner med att diskutera den allt övergripande frågan om hur man ska få grepp om ekonomin. Politiker, som resonerar så ska inte ha ansvar. Men hur förhindrar vi att man får ansvaret?
Nu är det ju inte så att jag är helt nöjd med nuvarande majoritet. Det fanns ett par exempel på politikens begynnande abdikation. I ärendet om Akademiska sjukhusets ekonomi fanns inget klart politiskt ställningstagande. Man bifogade en rapport från förvaltningen Akademiska sjukhuset. Samma tecken finns i både ekonomisk uppföljning och i budget. Man lyfter fram förvaltningar som ansvariga inför fullmäktige. Var finns det politiska ansvaret och var finns de politiska ställningstagandena? Landstinget styrs inte tillräckligt fast av politikerna.

En annan reflektion handlar om den koncentration till heltidspolitikerna, som präglar fullmäktige. Debatten förs nästan uteslutande i den gruppen och ställningstaganden görs i vissa fall av dessa utan ifrågasättande av deras grupper i fullmäktige.

Det är inte bara journalister, som slarvar med språket. I fullmäktige kan man få många exempel på att vårt språk genomgår förändringar. Nåja, huvudsaken är väl att vi förstår? Ja, kanske det, men när någon säger revolutionärt och menar revolutionerande reagerar jag. Varför kan man undra, jag tycks ju ha förstått vad hon menade.

Har nu fått bekräftat att min nästa föredragning om politisk styrning äger rum på Stadsbiblioteket den 16 september.