Sjukhussalen som en blomsteraffär

Besöken blev många. Sjukhussalen förde tankarna till en blomsteraffär. Jag minns fortfarande den fantastiska prakten. Efteråt har jag undrat över att man tillät denna doft dominera över doften av rengöringsmedel och farmaceutiska produkter. Svag, men samtalsbar, tog jag emot besökarna med en stor tacksamhet.
Nytt samtal med läkare. Vi bedömer att cancern är avlägsnad, sa han. Någon efterbehandling är inte självklar, men det finns möjlighet att genomgå en cellgiftsbehandling. Hoppsan. Jag tänkte, som man brukar vid kontakt med medicinsk expertis, jag vill ju ha besked. Du får själv avgöra. Jaha, ja det är klart jag ska, och så försökte jag visa beslutsamhet. Vilka är fördelarna och nackdelarna. Varför vore det bra och varför ska jag inte. Jag radade upp frågor.
När jag blev klar över att det handlar om ganska stora olägenheter att genomgå cellgiftsbehandling, men också att behandlingen kan döda eventuella rester. Nja, så sa han nog inte, men det är min bild efteråt. Om vi ska cellgiftsbehandla Dig blir det inte med den kraftigaste dosen. Du kommer troligen inte att tappa håret, men Du kommer tidvis att må dåligt. Du får fundera över det här. Krya nu på Dig.
Såret gör ont. Jag vill ha smärtstillande. Slang in i armen och rör att kissa genom, men samtidigt välmående över att utgången var lycklig.
Vi ska nu avlägsna katetern. Syster och undersköterska står vid min säng. Undersköterskan hade tidigare inte utfört det ingreppet. Hon påmindes om hur man gör. Naturligtvis hade hon lärt sig det i teorin. Det gjorde förfärligt ont, men var säkert oundvikligt.
Jag tog en promenad i rummet med ett stativ på vilket hängde en påse med näringslösning. Kunde inte gå rak. Såret gjorde förfärligt ont. En del raka och råa skämt utväxlades på salen.

Telefon hade kopplats in vid mitt sängbord. Jag kunde nu börja delta i valrörelsen. Stackars medpatienter på salen, som tvingades, även om jag talade så tyst som var möjligt, att avlyssna samtal om affischering, torgmöten och artiklar.
Radio Uppland hade på Fyris torg placerat en vagn från vilken intervjuer och kortdebatter sändes. Det var dags för utfrågning av mig. Jag talade med personalen om att jag skulle behöva lämna sjukhuset tillfälligt. Ja, men orkar Du med det, undrade man.
Jag bytte kläder med stor ansträngning. Jag blev varm av den ansträngning skjorta av, skjorta på och byxor på innebar. Nej, jag kunde inte räta på ryggen. Det gjorde alltför ont. Jag skulle ju stå i vagnen på torget. Ringde partiexpeditionen och sedan en person, som lovade ersätta mig och också ta kontakt med radion. Jag tog i stället en debatt i Gränbyskolan, där jag kunde sitta hela tiden. Jag beställde en taxi.