Partisympatiernas bäst före datum är kort

"Det är mindre än 100 dagar kvar till ett historiskt val där två politiska block för första gången slåss om regeringsmakten. Men väljarna vill ha en valrörelse om de traditionella frågorna – om jobben, vården och skolan.", är en DN - rubrik i dag.
Jo, i dag. Men det behövs bara ett reportage om brister vid ett boende för äldre eller om köer till operationer eller om hur vi tär på jordens resurser och hotar den biologiska mångfalden, så blir äldrepolitiken viktig, sjukvårdspolitiken nödvändig att prioritera eller naturvårdspolitiken ett bortglömt ansvar.
Citatet speglar dock en syn på politiken, som jag känner tveksamhet till, nämligen att politikens uppgift är att sätta upp ett vått finger i luften och låta vinden avgöra inriktningen. Politiker ska vara bra lyssnare, men man är också, eller, rättare skrivet, ska vara opinionsbildare. Vilka frågor som blir valfrågor beror inte på, bara vad som just nu känns för många angeläget, utan på vad partierna gör till valfrågor.
Men vågar man det? Eller fortsätter partierna att vara valorganisationer mer än sammanslutningar för människor med samma ideologiska samhällssyn?
UNT skriver i dag på ledarplats: "Alliansen består av fyra partier". Så sant, så sant. Men vilka blir slutsatserna? Tidningens slutsats är: "Ska regeringen sitta kvar måste den inse att Alliansen, hur viktig den än må vara, består av fyra partier - och att det är dessa som ska vinna valet." Så sant, så sant. Fortsättningen måste väl då bli att det är viktigt att partierna profilerar sig tydligt, att det är viktigt att väljarna får tydliga alternativ och att regeringskonstellation avgörs efter valet. Jag gissar att jag inte får se en sådan fortsättning på ledaren.
Jag trodde inte för en vecka sedan att SCB: s undersökning av partisympatierna var mera värd (jag skrev det då) än andra. I en partipolitisk värld med oklara profiler svänger opinionen från dag till dag.