Sårbarheten

Det finns dagligen, om vi nu orkar med det, anledning att fundera över sårbarhet i flera avseenden. Våldets inverkan på vårt dagliga liv är vi så vana vid att vi inte tänker på det. Denna tillvänjning är ett hot i sig. Utan ämnet livskunskap i all utbildning kommer vi inte åt den reducering av livskvaliteten, som våldet innebär.
Askmolnen medförde störningar, som blev synnerligen besvärande.
Långsiktiga planer saknas. I även den fysiska samhällsplaneringen märker vi detta. Den så kallade Klimat- och sårbarhetsutredningen har visat att kommande översvämningar är stora hot mot bebyggelse, men inte bara i fom av bostäder utan också sjukhus, industrier, järnvägar och europavägar. Trots det medges byggande intill stränder i allt större omfattning. "Det är ju så att människor vill bo vid sjön", sa en planarkitekt en gång. "Det bara är så enkelt". SVT rapporterade för ett år sedan:"Orterna runt Vänern står sannolikt inför långt större problem med översvämningar än de vattenmängder som hittills drabbat samhällena. Varningar finns där, men trots det fortsätter kommuner att locka med sjönära boende."
Byggandet medför också inskränkningar för friluftslivet och utgör i många fall hot mot den biologiska mångfalden.
I dag rapporterar media om intrång på Forsmarks kärnkraftverk. "Personalen har inte skött sig" är en kommentar jag sett, och så känner vi oss lugnade. Eller...?
Jag gör det inte. Vi har åter sett att kärnkraftverken kan, förutom riskerna med haverier, bli arenor för sabotage. Då hjälper det inte med att förklara att man inte gjort vad man ska. Då måste vi fråga oss vilka risker vi har rätt att utsätta människor, djur och natur för.
Hur är samhällets förmåga att hantera allvarliga kriser. Krisberedskapsmyndigheten lär inte vara nöjd, och anser att antalet krisövningar måste öka. Dom är viktiga, men hur många övningar, som än genomförs kvarstår risker, som måste hanteras på andra sätt. Vissa risker kan nog hanteras endast genom att inte skapa dem.