Ledarskap i partierna

Vissa dagar skiljer sig från tidigare dagar mer än vanligt. Gårdagen var en dag då tvivlen på och tveksamheten till en del av det politiska arbetet var extra tydliga. Under mina tretton år som heltidspolitiker hände då och då att sådana svårigheter dök upp att behov fanns av att samtala med inte direkt inblandade. Den egna gruppen, Folökpartiets kommunfullmäktigegrupp, var under kommunalrådstiden en naturlig stödgrupp. Men, inte bara stödgrupp utan också en grupp som konstruktivt prövade åsikter och som tog och gav. Och så måste det också vara; men är inte alltid så.
I dag är det sådana grupper som Patientnämndens tjänstemän, politikerna i den nämnden, en miljöreferensgrupp i landstinget, miljöutskott i Mälardalsrådet, Upplandsstiftelsen och Jällastiftelsen, som ger stimulans och energi för fortsatt politiskt arbete.
Vad har hänt som har förändrat intrycken? Är förklaringen: utvecklingen från idé till karriär? Jo, till stor del, men är inte hela förklaringen. Varför har vi svårt att acceptera att i interna samtal avvikande mening uttalas? Varför har vi svårt att när felaktigheter inom den egna gruppen påtalas, medge dessa? Vilken roll spelar en ökande egoism? Eller är egoismen inte verklig? Trots flera uteblivna svar är jag säker på att det är bättre att utveckla agerandet på de positiva arenorna än att dras in i passivitet av destuktiva krafter. Partierna måste åter ta ansvar för att vara sådana arenor. Första steget heter ledarskap, en egenskap, som måste prövas och värderas i nomineringssammanhang. Solidaritet handlar om attityd och känsla; kan inte beslutas om utan utbildas till.
I morgon är åter en ny dag