Blockpolitiken är bra, men för endast karriären

Det är inte ofta jag har svårt att instämma i vad Gunnar Wetterberg säger. Nyss förklarade han i God morgon världen varför han ogillar blockpolitik och varför han tror att den inte överlever på lång sikt.
Det är viktigt att skapa klarhet i vissa begrepp. En viss sammanblandning finns mellan blockpolitik, allians och koalition. Blockpolitik ståt väl för att några partier säger sig vilja bilda regering, men profilerar sig, vart och ett för sig. Allians äe en sammanslutning i vilken man förklarar sig eniga om det mesta. Man profilerar sig inte, men tillåter vart och ett av partierna synas och höras i någon fråga, på något område. En koalition är ett samgående efter ett val, där valresultatet får påverka inflytandet från varje part i koalitionen vid utformningen av den gemensamma linjen.
De två allianserna i dag är en aning komiska. I valrörelsen är budskapet när man uppträder tillsammans att man är överens om det mesta. Syftet med detta är naturligtvis att komma åt makten. Bedömningen är att den strategin är mer framgångsrik än att profilera sig. Av profilering följer splittringsdiskussion, något som är en självklarhet, men som partierna inte lyckas hantera. Så länge ett parti är en egen organisation ska man väl profilera sig? Varför finns man annars?
Wetterberg tror att den rödgröna alliansen är på väg att upplösas och att alliansen Alliansen överlever 2014 års val, men kommer att upplösas.
Jag tror att de fyra går mot en ny partibildning, men att som följd av denna uppstår ett eller ett par nya eller nygamla. En partibildning av de fyra kan knappast accepteras av de mest övertygade socialliberalerna. Kanske handlar det om Nya Folkpartiet (nya är ju på modet) eller Socialliberalerna.
Allianspolitik och blockpolitik är inte ärliga mot medborgarna. Antingen går man samman helt eller visar man var man står.