tisdag 8 mars 2011

Antingen har man ansvaret eller har man inte

Det finns i riksdagen en enighet om att vården i Sverige ska vara demokratiskt styrd, solidariskt finansierad och ges efter behov. Den politiska uppgiften och det politiska ansvaret handlar om att stifta lagar, göra beställningar, det vill säga i avtalsform uttrycka krav på kvalitet, kvantitet och ekonomisk ersättning, följa upp och kontrollera och utkräva ansvar. Beslut inom ramen för detta fattas av professionen.

Om politiskt ansvariga klarar att ta detta ansvar kommer också den politiska diskussionen att handla om innehållet i avtalen i stället för om vem som producerar. Men vi har en konstig debatt i dag. Beror den på oförmågan hos politiker att ägna sig åt det man ska?

Politiken är sålunda frågor om innehåll i kraven på den som producerar och inte vem som producerar. Om man fokuserar på det sistnämnda måste detta tolkas som ett underkännande av politikens förmåga att styra.
Landstingen har ansvar för även sjukvård, som ges av annan än landstinget, om man har tecknat avtal. Kommunerna har ansvar för äldrevård och skolor i annan regi än kommunal, om man tecknat avtal. En mellanform, som gör ansvarsfördelningen lite knepigare är friskolor och vårdcentraler, som startat som en följd av rätten att etablera en vårdcentral. Staten ger till exempel ett företag rätt att starta en skola och kommunen tvingas anpassa sin planering efter detta. Samma är förhållandet med den fria etableringen av vårdcentraler. Har kommunen ansvar för skolverksamheten bör det väl vara fullt ut. Har landstingen ansvar för att ge sjukvård bör väl hela beslutsrätten ligga där? System vid sidan om medför ofta problem.
Skicka en kommentar