tisdag 15 mars 2011

Här kan det inte hända, vilket det inte kunde i Harrisburg heller

Katastrofer är händelser vilkas konsekvenser är svåra eller omöjliga att förutse och som orsakar lidanden och svåra umbäranden.
Kärnkratfskatastrofen i Japan har lett till, bland annat, att politiker i flera länder slagit till bromsarna för kärnkraftsutbyggnaden eller tagit initiativ till diskussioner om hur man kan öka säkerheten. Vad man tydligen inte kunnat förutse är att strömavbrott kan vara tillräckligt för att orsaka katastrofen. Konsekvenserna av strålning från kärnkraft vet vi väl mycket om. Hittills talar man enbart om dom direkta skadorna av strålningen. Men dom genetiska skadorna, de skador, som visar sig hos kommande generationer, varför talas inte om dessa?
Vi ska se över säkerheten är ett vanligt uttalande i dag. Men vad i all sin dar, har man inte gjort allt som går att göra?
Det är väl på det sättet att vi känner till dom här riskerna och har kalkylerat med dessa. Vi är helt enkelt beredda att ta risken av en kärnkraftsolycka. Men så säg det då.

Krisberedskap handlar emellertid om att så långt möjligt minska risker, förutse händelser och utarbeta strategier för att mildra konsekvenserna av händelserna.

Svenska kärnkraftverk anses hålla hög klass i fråga om driftsäkerhet. Det har emellertid visat sig att kärnkraftverk i vissa andra länder inte har lika hög säkerhet. Eftersom en eventuell olycka vid ett kärnkraftverk får konsekvenser för andra länder än det där verket är beläget måste det vara lika angeläget att verka för hög säkerhet vid andra länders kärnkraftverk som vid våra egna. Kärnkraftsfrågan får inte vara en fråga för varje land för sig. Vi måste få vara med och lägga oss i säkerhetsfrågorna i andra länder. Det krävs en helt ny strategi. Svenska politiker måste agera internationellt för att få genomslag för detta synsätt. Men framför allt. Huvudfrågan är: ska vi fortsätta att ta risker, som bevisligen inte kommer att kunna elimineras helt?
Skicka en kommentar