söndag 9 oktober 2011

Avsnitt tre; borgerlig höger

Kontrasten mellan socialliberalismen och nyliberalismen i nya kläder tog jag upp i en artikel i december 2000.
M + Kd = sant

KRISTDEMOKRATERNA har klivit ur kyrkbänken och lämnat sin ambition att lagstiftningsvägen föra svenska folket till himmelriket. Man har orienterat sig mot de europeiska kristdemokraternas värdekonservatism och är därmed på väg att överge en del av sin socialpolitiska mjukvara, bland annat ett nationellt genomfört rop på fler poliser tyder på det. Moderata och värdekonservativa väljare attraherades av denna Kd: s nya profil och bytte parti i det senaste valet. Samtidigt innebar Kd: s förändring ett vakuum på den socialpolitiska högerkanten. För att hålla väljarna, inom rundgången mellan de två högerpartierna, insåg moderaterna att man måste agera och det har man nu gjort.
I rapporten Ett parti söker framtidens vägar, författad av riksdagsledamoten Per Unckel, avfyras startskottet. Här tonar en ny bild fram, en bild av ett mjukt moderat parti, ett parti som man inte trodde fanns – och antagligen heller inte finns. Rapporten utgör ett första steg mot ett nytt moderat idépolitiskt program och lades fram till partistämman förra året.

Det är måhända inte min uppgift att recensera andra partiers program men det är min skyldighet mot mina väljare att följa både meningsmotståndares och vänners idéer och arbeten och i detta fall kan jag inte avstå från att offentligen kommentera.

I stort kan jag hålla med om samhällsanalysen; vi har en för stor politikerstyrd samhällsektor, för liten reell valfrihet och begränsade möjligheter till gränsöverskridande. Men jag anser rapporten vara ofullständig och försåtlig. Den utgör ett exempel på den politiska retorik vars främsta syfte är att omvandla egenintresset till en nyttighet för alla. Den är vi vana vid att höra från moderat håll och den överraskar inte.
Skriften säger att man inte ska hälla nytt vin i gamla läglar och det går inte att forma eller stöpa en vettig socialpolitik i moderata termer. Kan någon, som exempel, förklara vad begreppet ”liberalkonservativ” betyder? För mig är redan ordet i sig själv en paradox, ungefär som eldvatten, - vilket ändå har en innebörd till skillnad från det förra. En tänkbar förklaring till termen är att man vill muta in begreppet liberal utan störande prefix som social- eller marknads-. Samtidigt beskriver man, och det med fog, de traditionalistiska socialdemokraterna som konservativa. Kan man få föreslå att förnyelsefalangen inom socialdemokratin och de moderater som söker framtidens vägar, gemensamt kan kallas socialmoderater, eller?

Rapporten talar om alla människors unika värde, men att fullt ut tala om människors lika värde är tydligen moderaterna främmande för. Man delar således in människor på arbetsmarkanden i trygghetssökare och risktagare. Jag menar att den definitionen har sitt ursprung i att man inte är beredd att ta sitt politiska ansvar fullt ut. Det är marknadsekonomiska termer för aktieplacerare som varken ska eller kan användas om människor. Trots att alla inte i första hand söker trygghet, kan vi inte individualisera eller privatisera arbetslösheten mer än vad vi redan gjort. I de allra flesta fall är den som är arbetslös, arbetslös utan egen förskyllan.
Man efterlyser reell valfrihet i den gränslösa välfärden, men konstaterar att den finns bara för dem som är villiga att betala dubbelt eller på två ställen. Vem som utför och verkställer välfärden är också för mig helt egalt. Det viktiga är för mig, och jag tror för folkflertalet, att välfärden är offentligt finansierad. I välfärden ingår för oss socialliberaler att ta ansvar för natur och miljö, det vill säga att den jord vi lånat av kommande generationen återlämnas i minst det skick den hade när vi lånade den. Detta säger moderaterna inget om.

Och det är här, i fråga om vårt gemensamma ansvar, som den tydliga skiljelinjen gå mellan socialliberalerna, den borgerliga vänstern, och moderaterna/kristdemokraterna, den borgerliga högern
Skicka en kommentar