söndag 22 juli 2012

Avsnitt 11 ur Politik på Gott och Ont

NÅGRA DAGAR efter det att jag inträtt i riksdagen gjorde jag i Upsala Nya Tidning ett inlägg i en artikelserie om politikermisstron. Jag ställde frågorna: Vems uppdrag har egentligen dagens politiker? Är det kanske så att partiapparatens, förvaltningstjänstemännens och inte minst budgetens uppdrag väger tyngre än det förtroende väljarna uttalat? Jag beskrev där ett orsakssammanhang där både politiker och väljare under senare år tagit ett steg åt sidan eller halkat av den av tradition upptrampade vägbanan. När samma tidning presenterade länets, i riksdagen invalda, ledamöter uttalade jag: ”Jag tycker att min valrörelse har skiljt sig från flera andra politikers valrörelse. Jag har inte en enda gång uppmanat folk att kryssa på valsedeln, och jag har inte gjort den sortens utspel som vissa andra har gjort. De flesta har haft en kort valrörelse med ytliga utspel. Jag har jobbat långsiktigt och rört mig bland människor under ett års tid”. I ett Brev till ledarsidan om politisering eller avpolitisering av Konstitutionsutskottet skrev jag följande. KU blir mer domstolslikt LÄNGTAN hos de främsta företrädarna för de borgerliga partierna efter att få kliva upp på statsrådstaburetter är stark. Man har ledsnat på att endast opponera. Makten hägrar och ska så göra. Det är en oppositions uppgift. Men till vilket pris? Är det självklart att fyra partier ska uppträda som om de var ett? Ledsnat tycks också regeringens stödpartier ha gjort. Ledsnat på att ta ansvar, men inte få sitta vid köttgrytorna. Även detta förståeligt. Men till vilket pris? Är det självklart att man ska avstå från att uttrycka sin mening i en eventuell misstroendeomröstning i samband med Konstitutionsutskottets granskning av regeringen. Partistrategerna lägger nu upp taktiken. Hit hör, bland annat, de borgerliga partiernas strävan att göra Konstitutionsutskottet mer domstolslikt. Man ändrar representation och sätter in personer, som är jurister. Regeringen och dess stödpartier reagerar med att bland annat anklaga oppositionen för att politisera. Upsala Nya tidning ägnar sin huvudledare i lördags åt detta. Ledaren beskriver ett agerande från tre tramsiga herrar. Huvudfrågorna berörs knappast. Skall Konstitutionsutskottet, som de borgerliga tycks vilja, göras till en arena för jurister? Vad är det för fel med att Konstitutionsutskottets ledamöter agerar partipolitiskt, vilket de tre i majoriteten anser? Förtroendevalda är representanter för medborgarna och för de politiska partierna. Varför duger då inte de ledamöter som nu finns i Konstitutionsutskottet till att fråga ut regeringen om dess hantering av tsunamikatastrofen och varför kritiserar s, v och mp de borgerligas försök att avpolitisera utskottet när man samtidigt anser att det är ”lite äckligt att man försöker politisera en fruktansvärd katastrof”? Eller hur UNT?
Skicka en kommentar