tisdag 31 juli 2012

Avsnitt 18 ur Politik på Gott och Ont

Stor spännvidd mellan liberalerna DET ÄR STORA AVSTÅND inom folkpartiet i synen på irakkriget och på användningen av våld som metod för konfliktlösning. Det framgår inte minst av pågående debatt i Frisinnad Tidskrift, skriver landstingspolitikern och förre riksdagsledamoten Harald Nordlund. En central uppgift för liberaler har varit kampen för fred och demokrati. Liberaler är världsmedborgare. Solidaritet ger förutsättningar för att möta våldet och andra destruktiva krafter. Det är logiskt att folkpartiet, det socialliberala partiet, tar tydlig ställning för freds- och miljöprojektet EU liksom för EMU. Men det är för mig inte logiskt att det socialliberala partiet så okritiskt som i t.ex. irakkonflikten förespråkar våldet som konfliktlösningsmetod. Jag blev glad när jag läste Olof Klebergs, f.d. chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, artikel i Frisinnad Tidskrift nr 4. O. K. argumenterar för att demokrati måste byggas med fredliga medel och att ingen makt får ta sig rätten själv. I nästa nummer av samma tidskrift läser jag först en artikel av Carl B Hamilton, som redovisar sina, men även andras i folkpartiets ledning, åsikter. Jag blir bekymrad. För Carl B tycks krig inte vara något obehagligt och avskyvärt. Förödelsen och dödandet i Irak var ju bara en avsättning av Saddam Husseins regim. Carl B skriver: ”Menar Kleberg att USA och Storbritannien, eftersom de brutit mot en ortodox tolkning av folkrätten, har begått en moraliskt och politiskt förkastlig handling genom att avsätta Saddam Husseins regim?” När jag sedan vänder blad tänds hoppet på nytt. Staffan Werme, kommunalråd i Örebro, riktar skarp och, anser jag, berättigad kritik mot folkpartiets partiledning. Han visar en ideologisk skärpa som dagens folkpartiinterna debatt behöver. ” Folkpartiet vill gå med i NATO, öka militärutgifterna och delta i krigshandlingar runt om i världen. Folkpartiet ställer sig på militäraktivisternas sida i den påstådda kampen mot det onda.” skriver Staffan. Olof Kleberg återkommer i senaste numret och förklarar varför irakkriget framstår allt tydligare som ett väldigt misstag. Även den skarpsynte och tidigare socialliberalen Per Ahlmark har förvandlats till en okritisk beundrare av USA. Han sätter inte längre människovärdet före till exempel de kommersiella intressen som låg bakom USA:s och Storbritanniens angrepp på Irak. Han finner ingen anledning att kritisera Israel för det våld som dagligen utövas i Mellanöstern. Intrycken av denna inställning är stark i den pågående debatten mellan Ahlmark och Anders Strindberg i Svenska Dagbladet.. Men även Strindberg framstår för mig som enögd. Det är enbart Israel som felar, menar Strindberg. Men varför kan dessa intelligenta personer inte ta upp till diskussion till exempel fredsforskaren Wallenstens idéer om hur man på fredlig väg avväpnar diktatorer? Jag förväntar mig av Sveriges socialliberala parti ett större engagemang i kampen för fred och demokrati. Det finns ett stort antal människor som vill bidra till en framtid i fred och till en värld utan krig och terrorism. Låt oss samtala om hur vi ska kunna ta tillvara dessa människors förmåga. Vi socialliberaler måste våga ifrågasätta förhållanden som hindrar oss att infria fredsvisioner. Varför har vi försvars- och krigsdepartement men inte fredsdepartement? Varför skyddar vi de ekonomiska intressen som finns inbyggda i vapenutvecklingen? Varför lyfter vi inte fram och stödjer fredsorganisationerna? Och varför använder vi oss inte av fredsforskarnas råd om hur våldsinriktade ledares kontroll över sina länder kan, utan användande av våld, omintetgöras? Varför talar vi inte mer om vilken betydelse ökad kunskap och bättre utbildning har för att förebygga krig? Och, varför klargör vi inte fria handelns betydelse för att undvika konflikter? Är en situation bortom krig och terrorism bara en vision? Är krig någonting som alltid kommer att finnas? Vi socialliberaler tror att krig kan förebyggas och i en framtid avskaffas. Det beror på oss alla när det ska bli möjligt.
Skicka en kommentar