måndag 30 juli 2012

Avsnitt 17 ur Politik på Gott och Ont

KAN VI få självständiga partier i en allians där tre av partierna lovat total trohet – till moderaterna? I vårt eget landsting ansågs att, efter majoritetsskiftet 2006, partierna ska uppträda enigt. I landstingsstyrelsen får ingen avvika från majoritetslinjen. Under mandatperioden innan, som ersättare i landstingsstyrelsen, avvek jag från den borgerliga oppositionens linje vid några tillfällen, eftersom jag fann majoritetens uppfattning överensstämma med min socialliberala syn. Mitt uppdrag blev, förutom ledamotskap i landstingsfullmäktige, ordförandeskap i patientnämnden. Landstinget nominerade mig till även regionförbundets fullmäktige, vice ordförande i mälardalsrådets miljöutskott och ersättare i upplandsstiftelsens styrelse. Hos många socialliberaler fanns en besvikelse över inriktningen för landsmötet, folkpartiets högsta beslutande organ, 2005. Jag, Staffan Werme och Sten Jonsson skrev då så här. I MITTEN av augusti har folkpartiet landsmöte i Göteborg. För första gången har ett landsmöte ett begränsat antal ämnesområden att diskutera och besluta om. Begränsningen är antagen av förra landsmötet och därmed förankrad i partiet. Många menar också att de nio ämnesområden som vi har att besluta om täcker in allt väsentligt. Vi menar dock att det finns fler, och kanske allvarligare, problem med det landsmöte som nu står för dörren. Vi vill peka på tre av dem. För det första: Valet av ämnen. Varför just dessa nio ämnen? Temat för landsmötet är, som GP tidigare påpekat, "Allt utom miljö- och kulturpolitik". Och varför just den inriktning som ämnena fått? Som miljöengagerade liberaler ser vi med häpnad på hur miljöfrågorna hanteras. Visst finns det ett ämnesområde som hanterar frågor om energi, men frågan har i princip begränsats till att behandla utbyggd kärnkraft. Detta tas också till intäkt för att partiet tar växthuseffekten på allvar. Att påstå att en utbyggd kärnkraft skulle vara lösningen på klimatproblematiken är dock fel. Flera av världens stora ledare har insett miljöproblemens betydelse. Tony Blair ville diskutera klimatfrågorna som en av två huvudfrågor på G7 mötet i juli. Till och med ledaren för världens kanske största miljöbov, George W Bush, har insett klimatfrågornas sprängkraft. Men hittills är hans förslag till lösningar lika kosmetiska som tron att kärnkraften är klimaträddaren. Folkpartiet, och den borgerliga alliansen, måste hantera natur - och miljöfrågorna. Det finns idag inget borgerligt parti som står för en helhetssyn på miljöproblematiken. Det finns ingen tydlig kraft som i en kommande regering skulle kunna ta sig an miljön. Eftersom miljö, ekonomi och tillväxt, internationell solidaritet och människovärde så intimt hänger samman, borde detta område vara vikt för det socialliberala partiet. Men i så fall måste miljöfrågorna genomsyra landsmötet. För det andra: Tillsättningen av grupper och presentationen av gruppernas förslag. Det verkar som om arbetsgrupperna mer haft att ställa rätt frågor till redan givna svar, än att förutsättningslöst söka möjliga svar på svåra frågor. Sålunda har svaren på det rättspolitiska området varit ”tuffare tag”, likaså inom integrationspolitiken. Energifrågans svar var ”bygg mer kärnkraft” och skolpolitikens ”tidigare betyg och ännu mera krav”. Programgrupperna har sedan haft frihet att presentera sina förslag. Men förslagen har med medias sanningsskapande, blivit en del av partiets politik redan då det första pressmeddelandet gått ut. Även när landsmötet nu kommer att fatta andra beslut, till exempel inom integrations- området, har bilden av Folkpartiet redan satts: Partiet står för utvisning av brottslingar med utländsk bakgrund. Det må så vara att det inte ens sägs i programförslaget, men bilden finns ändå där. Vi frågar oss om svensk liberalism idag måste kännetecknas av bara ord som krav, tuffa tag, auktoritet. Var finns den andra sidan? Om ”att ställa krav är att bry sig”, var finns då de ord som också handlar om omsorgen om dem som inte klarar kraven? Var finns engagemanget för fred och icke-våld? Visst förstår vi att ett större Folkparti måste ha en större bredd av tyckande, men var finns mångfalden i den politik som torgförs av partiets centrala toppolitiker? För det tredje: Partiets ideologiska kärna. Vi ser idag en stor omvälvning i svensk politik. Moderaterna har övergett hela sin politiska bas till förmån för en ohejdad populism. Moderat politik a la Reinfeldt är att alla ska få det bättre på alla sätt. De impopulära beslut man kommer att tvingas fatta om partiets politik ska genomföras lindas skickligt in i vänliga ord bakom mjuka ögon. Socialdemokraterna saknar idag politik. Vänsterpartiet är på återtåg mot kommunismen medan centerpartiet har dels en ”maudpolitik”, dels en partipolitik. Listan kan göras längre. Det är i denna omvälvning folkpartiet lever. Vi medlemmar, som är partiet, måste bestämma hur vi ska möta de utmaningar detta innebär. Är det populism och personpolitik som gäller? Ska ideologins betydelse minska till förmån för sökandet av den politik som attraherar ”medelväljaren”? Är makt viktigare än ideologisk renlärighet? Om svaret på den frågan i viss mån är nej – vilka ideologiska kärnfrågor är omöjliga att kompromissa med? Vi menar att vi idag ser oroande tecken på att frågor som berör den ideologiska kärnan i partiet hanteras annorlunda idag än tidigare. Frågan om övergångsregler för nya EU-medborgare är kanske den tydligaste. Men såväl inom rättspolitiken, beträffande frågorna om hur den internationella terrorismen ska mötas, som inom integrationspolitiken finns samma tendenser liksom inom miljöpolitiken. Folkpartiet har det senaste året genomfört ett samråd som handlar om partiets styrning. Det samrådet gick som katten kring het gröt runt den centrala frågan: Är ett politiskt parti idag bara en centralstyrd kampanj- och röstmaximeringsorganisation, eller finns plats även idag för ideologiskt grundade, långsamt diskuterande, medlemsorganisationer? Är partiernas politik idag bara opinionsföljande medhårsstrykande, eller finns det även plats för de ideologiskt grundade frågor som partiet vet är impopulära, men ändå nödvändiga att torgföra? Vilken betydelse har landsmötets beslut i de fall dessa går emot partiledningens och partistyrelsens uppfattning? Landsmötet i Göteborg 2005 kommer inte att ge svar på dessa frågor. Men för folkpartiets framtid som en än starkare politisk kraft krävs att de besvaras. Inget annat parti har bättre förutsättningar att anta den utmaningen än folkpartiet. För det krävs mod och uthållighet. Vi hoppas att partiets ledning vill, vågar och orkar göra det. Frågan är, tyvärr, om ens folkpartiet har kraft att bryta sig ur den likriktande utarmning svensk politik nu befinner sig i.
Skicka en kommentar