lördag 28 juli 2012

Avsnitt 16 ur Politik på Gott och Ont

Vi politiker kan ibland ha en tendens att ta oss själva och våra idéer på lite för stort allvar och nu kan jag tänka mig att några av er sitter och tänker: Hm, det han säger låter ganska likt det socialdemokraterna säger, förutom de nedsättande kommentarerna om sossarna då. Finns det någon större skillnad egentligen? Ja, det gör det och jag skall förklara varför det kan låta lite lika. Under senare tid har vi fått se allt fler exempel på gräl och meningsskiljaktigheter mellan folkpartiet och socialdemokraterna. Ett exempel är de uppmärksammade slitningarna i fråga om skolpolitiken, där folkpartiets representant i gymnasieutredningen lämnade sin plats efter konflikter angående förkunskapskrav. Jag tror att de här skärmytslingarna till stor del beror på socialdemokraternas synbara invasion av folkpartiets traditionella del av sandlådan. I fråga efter fråga har socialdemokraterna i realpolitiken närmat sig den traditionellt folkpartistiska linjen. Nu liknar partierna varandra inom socialpolitiken, inom miljöpolitiken, inom jordbrukspolitiken och inom försvarspolitiken. Efter det att Thomas Östros övertagit ansvaret för den socialdemokratiska skolpolitiken har även den drivit allt längre högerut och tangerar nu till stora delar folkpartiets. De små synbara skillnader som finns kvar betonas därför allt aggressivare vilket leder till osämja. Hur har vi då tacklat detta problem och motiverat folkpartiets fortsatta existens? En tidigare lösning har varit att dra sig högerut och visa på likheterna med moderaterna. Det har prövats inom flera områden. Paritet har slutit upp tätt bakom moderaterna både inom skattepolitiska frågor och inom frågor som rör rättsväsendet. Exempelvis har fler poliser och hårdare tag på känt moderatmanér förespråkats som bästa lösningen på tilltagande brottslighet. Dessa politiska kursförändringar visade dock på ett grundläggande missförstånd. För det första behövs inte två moderata samlingspartier i Sverige. För det andra övergav vi på detta sätt centrala delar av vår politik, något som är helt förödande för ett idédrivet parti. För det tredje är våra likheter med socialdemokraterna mindre än vad som kan tyckas vid en ytlig granskning. Det är istället viktigt för oss folkpartister att slå vakt kring de frågor som är centrala för oss. Speciellt inom de områden där vi till synes tycker lika med socialdemokraterna men i grunden är väldigt olika. För även om det är roligt att socialdemokraterna äntligen verkar ha förstått det vi har påtalat i över hundra år så tror jag inte att förståelsen är speciellt djupgående. Faktum är att s-ledningen i många fall agerar tvärt emot sin egen ideologi och emot stora delar av partiets vilja. Vi kan se det inom skolpolitiken där socialdemokraterna helst skulle vilja förbjuda alla friskolor men nu nöjer sig med att försvåra driften av dem. Vi kan se det inom internationaliseringen och EU-samarbetet där stora delar av LO är mycket negativa till den utveckling som sker. Vi kan se det inom företagarpolitiken där flera fp-krav har tillgodosetts, fast först när socialdemokraterna tvingats inse att behovet blivit akut. Socialdemokraterna har stora likheter med ett gammalt statligt verk som skaffat sig ny fasad och nya budskap men behållit samma gamla trögrörlighet och stelhet. Socialdemokraterna ändrar sin realpolitik för att de måste, för att omständigheterna tvingar dem, inte för att de vill. Det finns inga garantier för att de kommer att fortsätta på den inslagna linjen. Inom socialdemokratin finns en ovilja att tänka nytt och en förändringsobenägenhet. Det finns ett mästrande uppifrånperspektiv och man ser gärna till kollektivet istället för individen. Istället för fortsatt arbete för folkpartistiska frågor kan vi därför förvänta oss en tillbakagång till det gamla så snart tillfälle ges. Valrörelsens utveckling har visat att socialliberala idéer går hem hos svenska folket och att vi lyckats störa socialdemokraternas paraderande i fjädrar lånade av folkpartiet. Vi har även lyckats undvika att bli meningslösa moderatkopior. En röst på folkpartiet betyder inte samma sak som en röst på moderaterna eller på socialdemokraterna och det tycker jag att vi har lyckats visa. Inte genom att förändra våra åsikter utan genom att framföra vårt budskap med större precision och större kraft. Folkpartiet är det borgerliga socialliberala alternativet, folkpartiet är det borgerliga parti som betonar miljöfrågor och folkpartiet vill göra det socialdemokraterna tvingas göra. Vi har äntligen lyckats att bryta oss ur förenklingarnas och likriktningens dödläge. Det var en svår uppgift, men det var vår uppgift och jag tycker att vi klarat den ganska bra. Nu får vi se hur långt det tar oss.
Skicka en kommentar