Avsnitt 20 ur Politik på Gott och Ont

Här en artikel från februari 2000 Kris i politiken - s och mp utan idéer PARTISEKRETERARNA i s och mp pekar i en artikel 8 mars på en rad fel i dagens politiska liv. Men den avsaknad av idéer om vad som med nödvändighet måste förändras och som präglar artikeln gör mig än mer förvissad om att dagens politiker är en förlorad politikergeneration. Ofta är det de ideologiska skillnaderna och åsiktsbrytningarna som gör politiken spännande och levande men när ideologierna skapar låsningar och stoppar utvecklingen genom formell stelbenthet blir det trist och tråkigt. Detta blir tydligt när man ska fatta beslut om i vilken form och hur vi ska utföra de verksamheter vi kommit överens om att finansiera gemensamt. Det som en del vill kalla den offentliga sektorn och andra den gemensamma. Redan här, i de benämningarna, avslöjas de ideologiska skillnaderna. Talar man däremot om välfärden så torde de flesta vara överens. Från sitt socialistiska perspektiv vill socialdemokraterna att välfärden ska skapas och utföras i offentlig regi. Privata alternativ accepteras motvilligt och med misstro. Upphandling av till exempel vård och omsorg beskrivs som att sälja ut vården och i bakgrunden ser man skumma kapitalister som vill sko sig på de gamlas och sjukas bekostnad. Likadant är det med skola, bostads- och energiföretag, kollektivtrafik och andra verksamheter som till dags dato finansierats, ägts och drivits o offentlig regi. Mest ihärdiga privatiseringsivrare har moderaterna framstått som, också det av ideologiska skäl. Får bara marknadskrafterna fritt spelrum så ordnar allt sig, de offentliga utgifterna minskar, skatten kan sänkas och alla får mer pengar i plånboken och kan fixa sin egen välfärd själv. Som socialliberal respekterar jag båda dessa ideologiska ståndpunkter även om jag anser dem vara i grunden felaktiga. Båda har nämligen sim grund i en föråldrad och konservativ samhällssyn och framför allt – man tar till ideologiska slagträn när man diskuterar formen för utförandet. Man fastnar i verkställigheten och låter formsaker dominera sakinnehållet; vilket är vårt gemensamma ansvar, vad ska vi finansiera gemensamt och hur långt ska vår solidaritet sträcka sig? Man klamrar sig fast i det snart överspelade klassiska industrisamhället och dess motsättningar mellan arbete och kapital, mellan gemensamt ägd och utförd välfärd å ena sidan och privatekonomisk trygghet genom förmögenhetsbildning å den andra. Man tränger, skjuter och flyttar något slags bopåle eller gränsmarkering mellan sig och försöker erövra lite mark av motparten som om några andra aktörer inte fanns. Dagens verklighet ser annorlunda ut. Det finns en bred enighet om en gemensamt finansierad sektor. Moderaterna skulle gärna se att den var mindre, kanske mycket mindre, men dom får finna sig i att bli överkörda av alla oss andra. Nu måste vi få i gång en seriös och förutsättningslös debatt om formerna för utförandet, former som är långsiktigt hållbara, ser till att åtaganden blir utförda, tryggar både välfärden och personalförsörjningen, det vill säga jobben i den gemensamma sektorn. Då måste socialdemokraterna övertygas om att deras socialistiska synsätt inte längre är hållbart. Välfärdsbygget är i utförarledet för viktigt för att överlåtas åt politiska svängningar och vindkantringar. Det är omvärlden, omgivningen och efterfrågan som ska vara vägledande, styrningen politisk, men inte utförandet. Det är egentligen ointressant vem som äger sjuksängen man ligger i eller skolbänken man sitter i. Det är också egalt vilka vägar doktorns eller lärarens avlöningspengar tagit ner i deras plånböcker så länge de har utgått från den gemensamma skattekassan. Den praktiska välfärden ska utgå ifrån enskilda människors behov och vara gemensamt finansierad. Så långt behövs politiska beslut och så långt sträcker sig politikens kompetensområde, den politiska beställningen. Själva utförandet av vård och omsorg, skola, trafik, gator och renhållning etcetera, kan överlåtas åt experter och tjänstemän enligt politiskt fastställda mål inom givna ekonomiska ramar. Varför ska vi ha politisk detaljstyrning av verksamheter som motsvarar dem vi upphandlar av privata utförare? Vi behöver inte politiker som utför. I dag har vi två olika politikerroller. De som handhar beställningarna och de som utför, det vill säga leder egen verksamhet i egen regi. Jag menar att vi inte ska utföra något i egen eller offentlig regi om det inte är absolut nödvändigt, det vill säga att det inte finns några andra aktörer. Det råder ingen som helst tvekan om att det idag finns massor med jobb att göra, inom den offentliga sektorn, som inte blir utförda på grund av resurs- och därmed sammanhängande personalbrist. Detta kan orsakas av att det är politiker och inte efterfrågan eller behov som styr utförarledet. I ett AB Gymnasieskolan eller Stiftelsen Sjukhuset skulle beslutsvägarna och omställningstiderna var betydligt kortare och resursanvändningen därmed mer effektiv. Jag menar att privata och offentliga aktörer inte kan agera på lika villkor så länge vi har politiker som utförare. Vi måste renodla politikerrollen för att trygga välfärden och den gemensamma sektorn. Vi måste höja oss över föråldrade ideologiska blockeringar och göra utförarpolitikerna överflödiga.