fredag 17 augusti 2012

Avsnitt 30 ur Politik på Gott och Ont

Anförande, oklart var och när, men inför folkpartister. I ETT SOCIALLIBERALT SAMHÄLLE lämnas ingen utanför. Men hos oss växer klyftorna och segregationen tilltar. De långa köerna till vård och behandling måste bort. Vi behöver både en vårdgaranti och en omsorgsgaranti. Passiva sjukskrivningar ska ersättas med behandling. Kostnaderna för tandvård är ett problem för många. Funktionshindrade måste få samma möjligheter som andra. Änkepensionerna ska återställas och brottsoffren få det stöd de behöver. Jämställdheten är fortsättningsvis eftersatt. Vi måste ta itu med det glömda Sverige! Folkpartiets mål är en liberal förnyelse av Sverige. Stiltjen i svensk politik måste brytas och det behövs en inspirerande liberal vision. Visionen är ett land där alla får möjligheter och vågar ta chanser, ett land där våra bästa drömmar kan förverkligas. Förhoppningen är att partiet blir så stort att Sverige får en ny regering där folkpartiet har ett avgörande inflytande. Riksmötet fastställde fem olika reformområden som kommer att vara bärande i partiets valkampanj. Det är inte givet att alla områden kommer att vara med i alla delar, men grunden är lagd. De fem områdena är 1. Egen makt 2. Skola 3. Det glömda Sverige 4. Global solidaritet 5. Jämställdhet När nu grunden för välfärdsbygget lagts på detta sätt, framgår uppenbart att utgångspunkten måste tas i den enskilda människan. Väljer man någon annan grund, eller bortser man från att någon grund verkligen behövs, hamnar man i ett utbud av välfärd, i en utbudspolitik där samhällsmedborgarna får låta sig nöja med vad som för tillfället erbjuds, antingen det nu svarar mot deras behov eller inte. Vi har erfarenhet av hur politiker, som velat framstå som alla goda gåvors givare, fastnat i diskussioner om tekniska lösningar om bidragssystems utformning eller om verksamheters utförande, allt medan uttalade behov från medborgarna kvarstår. En alltför vanlig politikerfälla är att låsa in sig i sina egna förutfattade meningar, för att inte säga fördomar, om formerna för verksamheters utförande. Reellt välfärdsarbete, menar tydligen vår nuvarande majoritet, kan utföras bara genom offentliga arbetsgivare. Att man därmed och samtidigt uttalar ett misstroende mot skaparkraft, arbetslust, initiativförmåga och företagsamhet låtsas man inte om. Det väsentliga borde vara den gemensamma finansieringen av välfärdsbygget och den har vi en mycket bred majoritet för. Maktkoncentration, till stat, myndigheter, företag eller organisationer leder lätt till att individers rättigheter och möjligheter naggas i kanten. Om politiker dessutom ser sig själva mer som förmyndare än ombud, är risken för en stagnerande utveckling överhängande. Samhället måste alltid betraktas ur de sämst ställdas perspektiv. I ett liberalt samhälle bidrar stat, kommuner och frivilliga gemenskaper, genom att med kunskap som grund, erbjuda trygghet och förankring och möjlighet att förändra sin situation både nu och när samhället förändras. Liberalismen ser nämligen inget slutligt idealtillstånd som politikens mål. Ett samhälle av fria medborgare kommer alltid att bjuda på nya överraskningar och nya utvecklingsmöjligheter. Det är därför viktigt att välfärdsbygget tar sin utgångspunkt i den minsta enheten – den individuella människan, inte i kollektiva lösningar som kommer att förändras av samhällsutvecklingen i sig själv.
Skicka en kommentar