lördag 18 augusti 2012

Avsnitt 31 ur Politik på Gott och Ont

Att erövra makten över vardagen DET ÄR UPPENBART att intresset för partipolitik för närvarande är lågt. Detta är i och för sig beklagligt eftersom den representativa demokrati vi har, och som är det bästa vi känner till för ett demokratiskt samhälle, just bygger på partier och partipolitik. Samtidigt är det låga intresset förståeligt. Den genomsnittlige medborgaren möts mestadels av politikens detaljfrågor, som dessutom ofta är lösryckta ur ett större sammanhang. De serveras en och en i taget, och den som inte har ett aktivt intresse orkar inte engagera sig i sammanhanget. Samtidigt målar politiker ibland gärna med för breda penslar och bilden blir så suddig att detaljerna inte framträder. Resultatet av dessa båda ytterligheter blir att fokus inte hamnar eller läggs på det gränssnitt som skulle kunna attrahera och intressera. Det finns ett allmänt intresse för samhällsfrågor men den politiska apparat som fattar besluten, som har makten, förmår inte fånga upp det intresset. Följden blir en känsla av likgiltighet, utanförskap, maktlöshet och ibland till och med ren vanmakt. Jag menar att det är mycket de politiska partierna, och vi politiker, kunde göra bättre för att väcka intresse och skapa delaktighet, motarbeta maktlöshet och återge människor makten över sin egen vardag. Individen måste bli starkare, på det politiska förmynderiets bekostnad, och i hög grad få ta ansvar för sitt eget liv. Det är i frihet solidariteten växer. De klassiska liberala reformerna, som rösträtten, folkskolan, rättsstaten, näringsfriheten och folkpensionen, ska alla ses i det perspektivet. Egenmakt förutsätter valfrihet. Valfriheten förutsätter i sin tur minst lika mycket möjlighet att välja vägar och alternativ, som fria individer som har förmåga och kunskaper och sociala och ekonomiska förutsättningar, att förrätta sina val. Politikens uppgift är att skapa dessa förutsättningar i stället för att snäva in människors makt över sina egna liv. Ett starkt samhälle är ett samhälle där människor är starka. En stark statsmakt ger däremot inte ett starkt samhälle eftersom den tenderar att kväva människors initiativkraft och ambitioner. Det spelar egentligen ingen roll om den starka statsmakten tillkommit på demokratisk väg eller genom ett totalitärt system, resultatet är likartat. Vi behöver valfrihet i äldreomsorgen och detta är inte liktydigt med vad som slarvigt och felaktigt kallas privatisering. Det innebär, kort och gott, att man inte ska förlora bestämmanderätten över sitt liv bara därför att man blir gammal. Det är den gemensamma finansieringen, rimliga taxor och regler för bostadstillägg som ger friheten att välja mellan om man vill bo kvar hemma eller flytta till ett äldreboende. Om en make måste flytta till ett sådant ska avgiften sättas så att den andra kan bo kvar i den gemensamma bostaden. Kostnaden för äldreboende och omsorg ska vara lika i kommunalt och i privat, av kommunen kvalitetsgodkänt boende. Socialstyrelsen ska få i uppdrag att räkna fram en miniminivå för förbehållsbelopp och denna nivå ska vara bindande för kommunerna när avgifter sätts. Endast reell avkastning på eventuell förmögenhet ska räknas in i avgiftsunderlag. Något förmögenhetsvärde på fastighet eller bostadsrätt ska inte tas upp om dessa är att anse som privatbostäder. Patientens egna önskemål måste väga tyngre än kraven från en stelbent organisation. En utvecklad vårdgaranti, en vårdpeng, innebär att när till exempel behov av operation konstaterats, kan patienten välja var den ska ske, vid det egna landstingets sjukhus, hos ett annat landsting eller hos en privat vårdgivare. På så sätt likställs offentligt och privat utförd vård och kostnaden för patienten förblir den samma. På samma sätt ger en liberal familjepolitik småbarnsföräldrar större möjligheter att bestämma själva. Utöver det nuvarande familjestödet ska vi införa ett barnkonto, lika för alla barn, som föräldrarna får disponera som de vill. Lokalt beslutade enhetstaxor och rätt att välja barnomsorgsform lägger makten hos de berörda familjerna. Med en skolpeng får familjen också välja skola för barnen. Det kan bli en kommunal eller en friskola. Då får vi fler skolor med särskild profil och då blir det viktigt för alla skolor att ge föräldrar inflytande. Man ska få bestämma mer när man söker arbete. Med hjälp av en omställningspeng ska man kunna välja mellan flera arbetsförmedlingar, bemannings- eller utbildningsföretag när man vill, eller måste, starta om. Arbetsmarknadsverkets arbetsförmedlingar bör läggas ner eller knoppas av. För den som utförsäkrats från a-kassan ska en jobbgaranti gälla. Den ska upphandlas av privata företag som ordnar bemanningspooler. Också arbetstiden kan omfattas av större frihet. Varför ska politiker bestämma över huruvida man ska jobba sex eller åtta timmar om dagen. Det kan man komma överens om lokalt och individuellt med hänsyn tagen till verksamhetens krav. Våra möjligheter att välja vad vi vill göra med våra liv är större än vad de varit för någon generation tidigare. Men det finns också färre givna svar att lära utantill, färre färdiga lösningar. Därför upplever en del att kraven har ökat och att tryggheten har försvunnit. Detta måste tas på allvar – det måste finnas en trygghet i förändringen. Den generella välfärdpolitiken måste innehålla inslag som syftar till att förena frihet med trygghet. Den socialliberala välfärdsmodellen har sitt ursprung i den enskilda människan. Den ser till den enskilda människan, och när han eller hon uppfattar sig som sedd, ser den enskilda människan också helheten i sin omvärld och i politiken. Enligt min mening är detta grundbulten i politiken, välfärden och demokratin.
Skicka en kommentar