Avsnitt 34 ur Politik på Gott och Ont

Efter europaparlamentsvalet 1999 skrev jag följande artikel Folkpartiet i fokus TYDLIGHET I EUROPAPOLITIKEN. Det är en av förklaringarna till Folkpartiets framgång i årets val. 1 1998 års valrörelse däremot, ägnade sig folkpartiet åt att betona likheterna med andra partier. När alla säger skola vård och omsorg blir det ett tomt och innehållslöst mantra som inte förpliktigar till någonting alls – alla har ju gett samma bud och ingen uppfattas som mer trovärdig än någon annan. Då är det andra faktorer som avgör var medborgarna lägger sina röster och har sina sympatier. Det var de andra faktorerna, de som vi valde att inte framhålla, som fällde utslaget. Det var inte den profil vi försökte skapa som gav utslag utan den image väljarna själva tillskrev och uppfattade hos partierna. Vi tappade greppet om våra frågor därför att alla andra tyckte nästan likadant. Vår strategi punkterades och frågor vi inte tog tag i blev avgörande. Vi ägnade oss åt att beskriva likheterna. Så vad gör vi nu då? Slutsatsen måste bli att vi skall betona, framhålla och poängtera olikheterna, skillnaderna. Vi kan ta tag i aktuella frågor och vi kan själva därmed skapa agendan. Ett viktigt måste finns det i det sammanhanget – ideologin! Vi är redan bäst på socialliberal ideologi – den är vi ensamma om. Och ingen annan kommer att föra socialliberalismens talan om inte vi gör det. Just nu har vi ett mycket speciellt läge och därmed unika möjligheter att positionera på den politiska spelplanen. Det finns nämligen ett vakuum i mittfältet. Det har uppstått därför att Kd dragit sig mot höger och socialdemokraterna fortsätter att orientera sig mot vänster. Det senare seendet blev mycket tydligt nu genom finansministerns snabba avhopp och genom den profil hans efterträdare har. Den så kallade kanslihushögern har nu dödförklarats av ett antal debattörer. Vänstern och miljöpartiet har försökt dra socialdemokratin vänsterut, LO har skjutit på från sitt håll och nu har man lyckats. Det finns en uppenbar risk att de dörrar Rosengren och Sahlin i näringsdepartementet försökt att öppna nu definitivt slås igen. Detta är i och för sig illavarslande men ger ett handlingsutrymme för folkpartiet. På högerkanten är situationen likartad. Värdekonservatismen har fått övertaget inom kd. De mjuka frågorna, de frågor och ställningstaganden som ligger socialliberalismen nära, solidaritet, bistånd, socialt ansvarstagande, kort sagt de frisinnades traditionella frågor har fått stryka på foten. Detta är en naturlig följd av att man vill skaffa sig en kristdemokratisk image av centraleuropeisk karaktär. Man är på väg rakt in i högerväggen. Här finns alltså det politiska mittfältet – sopat och krattat både högerut och vänsterut. Och det viktigaste i sammanhanget: Det finns ingen anledning att tro att väljarna, medborgarna har följt med i denna, partiernas inbördes, polarisering. Naturen tillåter inga tomrum, inget vakuum. Mittfältet är fyllt av människor som idag måste vara och känna sig lite svikna och övergivna genom partiernas inbördes förskjutning och polarisering. Vi ska inte tro att det med automatik sker motsvarande rörelser i valmanskåren som i partitopparna. Det är dess väljare och deras frågor vi nu ska ta tag i. Vi betonar likheterna i en tid då kvinnor misshandlas varje dag. I fjol anmäldes över 19000 fall och hur stort mörkertalet är kan vi ju försöka gissa oss till. Vi har fått en förstärkt lagstiftning som ger myndigheter ökade möjligheter att ingripa och nu är det inte bara de enskilda misshandelstillfällena som ska räknas, inte enskilda handlingar utan den systematiska kränkningen kvinnan utsätts för. Vi vet idag, genom forskning, att våldet mot kvinnor ofta utövas genom en långsiktig och kontrollerad strategi: Mannen slår bara en person – hustrun eller sambon, han väljer att slå när de är ensamma och han vet när han ska slå och när han ska sluta. Våldet mot kvinnor ger både psykiska och fysiska skador. Isolering och kontroll är en del av kvinnomisshandeln och kvinnan binds vid mannen genom växlingarna mellan våld och värme. Vi kan inte fortsätta att blunda och vi måste aktivera oss genom att aktivt ta del i arbetet med att stävja och stoppa kvinnomisshandeln. Vi betonar likheterna i en tid då de funktionshindrades situation inte har lösts på ett tillfredsställande sätt. Vi var på god väg men har tvingats ett steg tillbaka. När kommunerna inte orkar eller räcker till har staten möjlighet att ta till lagstiftning. Detta var vad som hände på bland annat handikappområdet under det senaste borgerliga regeringsinnehavet. I praktiken betydde detta att en del var satta i en form av kommunarrest. Det var omöjligt för många funktionshindrade att flytta från en kommun till en annan på grund av stora olikheter i service och stöd. När försäkringskassan fick ansvaret att bedöma behoven, och handikappolitiken blev en integrerad del av socialförsäkringssystemet och samtidigt en rättighetslagstiftning fick vi likvärdighet över hela landet. Denna reform har socialdemokraterna med centerns stöd urholkat, genom att bland annat en större del av ansvaret åter vältrats över på kommunerna. Det är inte bra. Jag menar att vi måste återställa rätten till personlig assistans. Vi måste också få en förstärkt lagstiftning mot diskriminering av handikappade och vi måste ge handikappombudsmannen rätt att få diskriminering prövad av domstol. Diskriminering på grund av funktionsnedsättning ska i lag likställas med könsdiskriminering, eller diskriminering på grund av hudfärg eller etnisk tillhörighet. Vi betonar likheterna i en tid då vi måste försvara barnens rättigheter på ett mycket tydligare sätt. Vi lever i det så kallade globala samhället och globalt sett ökar antalet barn kraftigt även om utvecklingen här hemma går åt motsatt håll. Om vi inte haft invandringen så hade vår befolkningsutveckling nu varit negativ. En bit in på nästa sekel når vi däremot globalt den punkt då cirka 50 procent av världens befolkning är barn i FN: s barnkonventions mening. Ett sätt att öka barnens rätt är att göra FN: s barnkonvention till svensk lag på likartat sätt som Genevekonventionens definition av flyktingskap nästan ordagrant överförts till vår utlänningslagstiftning. Samtidigt är det viktigt att understryka att barnkonventionen inte får försvaga svensk lag där den ger ett bättre skydd för barnen än konventionen. Utgångspunkten är att alla barn ska ha rätt till en god tillsyn, omsorg och utbildning anpassad till det enskilda barnets behov, förmåga och förutsättningar. I konventionens tredje artikel slås fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som gäller barn. Trots att Sverige ratificerade konventionen 1991 behöver vi inte så mycket kvällstidningsläsning för att konstatera att vi inte orkar leva upp till den. Vi betonar likheterna i en tid då stödet till barn som stammar eller lider av dyslexi är otillräckligt. Och vi måste engagera oss än mer i den internationella kampen mot sexuella övergrepp på barn. Vi betonar likheterna i en tid då vi saknar miljöpolitik. Egentligen är det en begränsning att använda begreppet miljöfrågor. Fortfarande finns det folk som uppfattar miljöfrågorna och miljöproblematiken som en belastning, något som kommer i andra eller tredje hand – efter produktion, tillväxt och ekonomi. Vi borde övergå till att tala om överlevnadsfrågor i stället. Debatten kring kretslopp och sophantering är ett tydligt exempel på detta. Jag menar att vi måste ha kursen klar och inte avvika från fastställda mål. Man tar inte time-out i frågor som handlar om vår överlevnad. Vi anslår 40 mkr till biotopskydd när vi borde anslå åtminstone 100 mkr. Vi bryter och eldar med torv och därigenom ökar koldioxidhalten i atmosfären och hotar den biologiska mångfalden. Vi betonar likheterna i en tid då under förmätet positiva paroller om Levande landsbygd och Öppna landskap LRF kräver likvärdiga villkor för lantbruket som i konkurrentländerna. I klartext innebär detta bland annat sänkt dieselskatt och andra miljöpolitiska avsteg. Detta sker med både högerpartiernas tysta medgivande och aktiva medverkan. Jag menar att detta är fel väg. Vi ska inte sänka våra miljöpolitiska krav till lägsta EU-nivå. Vi ska snarare försöka höja miljökriterierna i EU. Däremot ska för det första vi ge jordbruket samma villkor och möjligheter som annan näringsverksamhet i vårt land. För det andra ska vi ge vårt företagande och näringsliv som helhet likartade villkor som i konkurrentländerna. Då finns det mycket att göra och lyckas vi med det kan vi nå mycket längre än LRF och högerpartierna kan drömma om. Vi betonar likheterna i en tid då företag flyttar utomlands, nyföretagandet är för litet och arbetslösheten är hög. Hösten 1996 tillsattes en Småföretagardelegation som fick i uppgift att identifiera problem och föreslå åtgärder för att undanröja onödiga hinder för etablering av och tillväxt i småföretag. Man var klar med detta i juni 1998. Resultat och slutsatser redovisades i inte mindre än sju delrapporter, som omfattade allt från regelförenklingar till kompetens- och kapitalförsörjning, till samverkansformer och den offentliga stödorganisationen. Vad har hänt sedan dess? Praktiskt taget ingenting! I många fall sammanfaller småföretagardelegationens förslag med folkpartiets. Alla som lever utanför den socialistiska sfären vet att politiker inte kan skapa jobb utom möjligen i den offentliga sektorn. Den är som bekant inte i någon nämnvärd tillväxt men de jobb som har utförts inom den behöver utföras också fortsättningsvis. Vi har inte brist på jobb som behöver utföras men vi har brist på metoder för att finansiera, organisera och avlöna. När den nytillträdde finansministern säger sig vara glad för att få delta i arbetet med tillväxten, att klara jobben och åstadkomma en mer rättvis fördelningspolitik efterlyser man preciseringarna. Många, kanske flertalet av de nya jobb som måste tillskapas måste ju skapas inom områden som förut handhafts av den offentliga sektorn. Nu i skiftet till 2000-talet finns det inte längre någon möjlighet att återställa till 1900-tals politik. Vi betonar likheterna i en tid då statens kostnader för kulturen uppgår till cirka en halv procentenhet. Det blir inte mycket kultur av dom pengarna. Det mångkulturella samhället har inte mycket att leva av. Vi lämnar kulturen, livsintressena och livsinnehållet åt privata intressen. Det är helt OK så länge det fungerar men jag menar att vi som socialliberaler, på samma sätt som vi förespråkar skyddsnät på de sociala och ekonomiska områdena, också måste ha en backupfunktion på kulturens områden. Biblioteken, fria musik- dans- och teatergrupper, gemensamma aktiviteter, ger känslomässiga upplevelser och erfarenheter som är viktiga för livsinnehåll, självupplevelse, självuppfattning och ytterst för demokratin. Kulturpolitikens främsta uppgift är att stärka humanismens och demokratins ideal. Detta kan inte ske på något annat sätt än genom en stark, aktiv och medveten politik. Ett rikt kulturutbud riktat mot de yngsta skapar de framtida kulturmönstren och ger en oersättlig grund för framtidens kulturskapare. Ett varierat kulturutbud riktat till de äldre ger stimulans och värdighet. Visst behöver vi omfördela resurser. Vi behöver ge mer till, till exempel, vård och utbildning. Men det handlar inte om enbart pengar. I Sverige måste vi för att utveckla demokratin, för att öka jämställdheten, för att klara konkurrensen med omvärlden i framtiden men också för att förbättra vår egen välfärd inrikta våra resurser i ökad utsträckning på kunskap, utbildning och forskning.