Närvaron, trots allt, ett litet problem

Skrivandet om Uppsala kommunfullmäktige fortsätter som man kunde förutse. Dock med en viss skillnad. Jag trodde att allmänhetens reaktion skulle bli starkare än den hittills blivit. Men den kanske kommer. Det är ytterst pinsamt att närvaron i fullmäktigeförsamlingen är dålig, men det stora problemet i framtiden handlar om de demokratiska aspekterna och rekryteringen till politiken. Vilka unga människor, som i dag inte är politiskt aktiva, kan efter de tre senaste dagarnas artiklar, tänka sig att ägna stor del av sin fritid åt politiskt arbete, för det mesta ideellt. Sannolikt endast de som funnit politiken som en väg till karriär. Fråga, som då inställer sig: är det dom vi vill ha som representanter för oss. Problemet med tråkigheten är ingalunda nytt. Initiativ har då och då tagits till att finna förändringar i sammanträddesformerna i syfte att få debatterna mer levande och meningsfulla. Men vad gör partierna för att förändra en situation där endast ett fåtal deltar i debatterna? Det mesta av ansvaret för det som sägs åvilar de politiska gruppernas ledningar. Koncentrationen till ett fåtal torde vara ett fenomen, som präglar även partiernas interna arbete. Medlemmarnas i partierna inflytande ser ut att minska, till stor del beroende på ett minskat intresse. Granskningen av ledningarna i partierna från medlemmarna tycks inte vara särskilt tydlig. Det finns exempel där ledare på egen hand beslutat om uppdrag till viss person utan att medlemmar reagerat. Problemet med närvaron i Uppsala kommunfullmäktige framstår härigenom som ett litet problem