Avsnitt 55 ur Politik på Gott och Ont

UNT SKREV, för flera år sedan, på ledarplats, bland annat: ”Trots avsevärda ansträngningar att komma tillrätta med kostnadskrisen inom den svenska sjukvården räcker det inte. Över vårdsverige vilar en ransonerande hand, en hand som sorterar och ställer i kö, en hand som styr och ställer utan att några påtagliga förbättringar sker. I själva verket läcker sjukvården resurser trots att vi satsar miljarder.” Jag kunde, som ofta, inte låta bli att reagera.

Betonas måste att den tekniska utvecklingen möjliggjort botande av fler personer och till högre kostnader. Men det som UNT - ledaren berör bara i förbigående, men som är en huvudfråga, är hur beslut fattas och hur styrningen är organiserad.

Efter ett och ett halvt år som landstingsledamot är jag, trots nio års erfarenhet som kommunalråd och fyra år i riksdagen, förvånad över att rådande förhållanden sällan eller aldrig ifrågasätts. Från näringslivet har offentlig sektor hämtat inspiration till att införa vad man kallar beställar - utförarorganisation. Beställning betyder i offentlig sektor att utforma politiken och utföra är således att producera service. Men man envisas med att ha en stark politisk styrning av även utförandet. Resultatet blir självklart konflikter och en lek med skattebetalarnas pengar. Avskräckande exempel är Uppsala läns landsting (där det är fråga om att ge uppdrag och att producera) och Uppsala kommun.

Det naturliga vore att i även offentlig verksamhet göra det möjligt att inrätta professionella styrelser för styrning av produktionen.

Dagens politiker är dock oförmögna att fatta de nödvändiga besluten. Tyvärr ser jag inga tecken på att morgondagens politiker kommer att vara mer ifrågasättande.

Aktuellt exempel från landstinget är frågan om hur de regionala frågorna ska hanteras. Inför 2003 inrättades under landstingsfullmäktige ett regionalt utskott med uppgift att bevaka de regionala och omvärldsfrågorna för landstinget. Lite senare tillkom C - Framåt, ett regionalt samverkansorgan med de sju kommunerna och landstinget som medlemmar. Bland uppgifterna är de regionala frågorna centrala. Sedan tio år tillbaka finns mälardalsrådet, en förening med sex län och ett stort antal kommuner som medlemmar. Regionala frågor hanteras dessutom av de sju kommunerna var för sig.  När jag nu föreslagit att regionala utskottet ska läggas ner har övriga i utskottet motsatt sig detta. Jag kunde inte fortsätta att uppbära arvode för ett uppdrag, som jag upplevde som meningslöst och avgick därför. Två år senare lades det ner.

De stora och omfattande organisationsförändringar som tillgrips när vi håller på att tappa greppet leder förvisso till förändring men inte förbättring. Vi tycks sakna förmågan att ändra på det som inte fungerar och samtidigt behålla det som fungerar väl.

Debatten om landstingen handlar i dag om dess vara eller inte vara. Jag skulle emellertid välkomna en debatt med andra utgångspunkter. Dessa kunde vara: 1. att upphöra med verksamhet som redan sköts av andra, 2. att överföra allt utom sjukvård, förebyggande hälsovård och tandvård till det regionala samverkansorganet i länet och kommunerna, 3. att avskaffa alla politiska organ utom landstingsfullmäktige och landstingsstyrelsen  4. att välja en driftform för Akademiska sjukhuset som gör det möjligt att tillsätta professionell styrelse men med landstinget som huvudman och 5. att på olika sätt utveckla medborgarinflytandet. Medborgaren får inte längre ses som endast brukare och finansiär. Medborgargrupper i länets olika delar kan t.ex. ges möjlighet till regelbundet samråd med oss politiker.

Jag frågar mig vad det är som hindrar oss från att ifrågasätta.