Avsnitt 61 ur Politik på Gott och Ont

I en bred diskussion måste vi vara beredda att ompröva.

För en utomstående betraktare ter det sig både uppenbart och naturligt att ett politiskt parti, som eftersträvar egen majoritet, alltså mer än femtio procent av befolkningen, ofta tvingas gå i otakt med sig själv. Blir en grupp tillräckligt stor, eller ett parti tillräckligt stort, visar det sig att motsättningarna inom gruppen eller partiet är minst lika stora som mellan två grupper, eller partier. Inom till exempel socialdemokratin och fackföreningsrörelsen är det tydligt.

Vid ett tillfälle sade sig statsminister Göran Persson villig att acceptera, vad han kallade non profit företag som aktörer och utförare inom vården och omsorgen. Jag skulle gärna se ett förtydligande av Göran Person om vad, och vilka, han menar uppfyller detta non-proftit kriterium. Så kom Kommunals styrelse härom året och lade ett betydligt mer långtgående förslag till sin kongress. Då förbundet organiserar flertalet arbetstagare på det berörda området, är detta egentligen bara en konsekvens av den rådande verkligheten, vilket också medgavs av förbundets andre ordförande. Många av förbundets medlemmar som bytt arbetsgivare hade förklarat sig mycket nöjda med bytet.  Ett kongressombud från Norrbotten, som deltog i samma sändning, såg detta som hon kallade privatisering som ett förhatligt systemskifte och ett hot mot förbundet som inte lyckats rekrytera medlemmar på den privata sektorn. Kongressen sa givetvis nej till förslaget, inte helt oväntat och av rent ideologiska skäl. Kompromissen blev återremiss, rådslag under ett års tid och eventuellt ett nytt, och må hända mer politiskt korrekt, förslag.

Man kan ju fråga sig om Kommunal, utöver förbundsstyrelsen, har insett eller ens velat förstå vad konkurrensutsättning och därmed flera aktörer inom vårdens och omsorgens områden kan tillföra. Man tror inte på att politiken, välfärdens styrmekanism, ska förmå sätta taxor och fastställa regelverk för de privata liksom för de offentliga alternativen. Man hävdar bestämt att vårdtagarnas plånböcker kommer att väga tyngre än den gemensamma skattefinansieringen av verksamheterna. Man bortser från den terräng man befinner sig i och litar helt på den egna kartan. Med risk för att bli övertydlig vill jag framhålla: Vård kostar ungefär lika mycket oberoende av vem som utför den och det finns minst lika stora skillnader mellan kostnaderna i offentlig och offentlig verksamhet som det finns mellan den ena och den andra privata utföraren. Det är dessutom uppenbart att den offentligt utförda vården och omsorgen inte ensam kommer att kunna möta den äldreboom vi får om ett tiotal år. Det behövs fler aktörer och det är klokare att identifiera morgondagens problem idag istället för att möta dagens bekymmer med föråldrade lösningar.

Bortsett från hur slipstenarna nu ska dras inom rörelsens båda grenar kan vi bara konstatera att både dåvarande statsministern och Kommunals förbundsstyrelse fick bakläxa av sina egna ideologiska traditionalister.  Nu gäller för dem att hitta vägar tillbaka till den enighet som förväntas vara deras kännetecken. Det är inte min sak att analysera vilka vägar de kan komma att välja, men jag ser en tydlig skiljelinje mellan deras gemensamma syn och mitt sätt att se på saken. Både socialdemokraterna och Kommunal sitter nämligen fast i en organisatorisk syn som ser mer till formerna för utförandet, än till att tant Elsa och morbror Hugo ska få en bra vård och en trygg ålderdom. Det ter sig svårt att förena kollektivistiska åskådningar med ett individperspektiv men det är, enligt min mening, nödvändigt i vårdsituationen. Utgångspunkten måste vara den enskilde vårdtagarens. För denne spelar det sannolikt ingen större roll vilken väg personalens avlöningspengar tagit ner i deras plånböcker eller vem som äger vad av den utrustning som behövs, bara vården är bra och finansierad skattevägen.

 Det är således knappast verksamhetens organisatoriska form som är avgörande, utan den offentliga finansieringen som i sin tur legitimerar uppföljning, utvärdering och ett utkrävande av ansvar, i förekommande fall. Perssons uttalande om non-profit företag är inget annat än försök att med fernissa laga eller dölja en spricka i rörelsen.

Den socialdemokratiska attityden innehåller ett misstroende mot all vård som inte utförs i egen, offentlig regi. Förståelsen av att det faktiskt finns misstro mot politisk detaljstyrning på bekostnad av individers, vårdtagares, egna önskemål och behov finns inte. Det är där skiljelinjen mellan den socialdemokratiska och den socialliberala synen går. Det envisa fasthållandet vid en skiljelinje mellan privat och offentlig vård och omsorg, finns inom, och går tvärs igenom socialdemokratin. Det är synsättet som måste förändras.