söndag 21 oktober 2012

160 eller 500 vargar?

Den centerpartistiska miljöministern går nu Jägarorganisationerna till mötes och föreslår en begränsning av vargstammen till 160 individer. Detta strider dock mot vad de flesta experter hävdar. Naturligtvis kan man inte ha en absolut siffra. Livskraftig stam har att göra med inte bara antalet individer. När jag ägnade mig åt att debattera frågan, för tio år sedan, talade man om helt andra tal. I en riksdagsmotion skrev jag en gång så här: De fem stora rovdjursarterna, björn, varg, lo, järv och kungsörn, har under lång tid varit utsatta för en omfattande jakt och förföljelse. Under olika perioder har det funnits så få individer av varje rovdjursart att det förelegat en överhängande risk för att de helt skulle försvinna ur den svenska faunan. Genom olika typer av åtgärder, till exempel fridlysning, har stammarna av åtminstone björn, lo och varg kunnat växa. Det är mycket viktigt att vi skapar en helhetssyn på rovdjur. För socialliberala miljövänner är debatten oerhört angelägen och viktig. Allt sedan liberaler och frisinnade startade Naturskyddsföreningen och formulerade en naturvårdspolitik har förvaltarskapstanken, idén att vi människor inte har rätt att förbruka naturmiljö utan ett ansvar att förvalta den för kommande generationer, varit en utgångspunkt för liberal miljöpolitik. För socialliberaler är bevarandet och utökandet av den biologiska mångfalden en central utgångspunkt. Att bevara och skydda den biologiska mångfalden kan handla om att skydda skog i naturreservat och nationalparker, eller om att skydda de fyra orörda norrlandsälvarna och andra hotade älvsträckor. Det handlar likaså om att skydda de stora rovdjursarterna björn, varg, lo, järv och kungsörn från utrotning. Det mest brännande nu är frågan om vargen. Anledningen till detta är delvis att det är vargen som löper störst risk att utrotas, men också att vargen kanske är det rovdjur som förorsakar störst rädsla hos människor. På den norra delen av jordklotet delar miljontals människor livsrum med rovdjur. Möten mellan rovdjur och människor sker utan att det leder till incidenter. Den grundläggande inställningen hos många människor är att rovdjuren utgör en central och viktig plats i vår svenska fauna. Intresset för våra stora rovdjursarter har likaså ökat under den senaste tiden. Detta märks inte minst i de antal rovdjurscentra som etablerats i Sverige på några platser där rovdjuren finns. Men rovdjuren förorsakar även rädsla hos många människor, rädsla för den egna säkerheten och för barnens. Detta gäller i synnerhet varg och björn. Oavsett vilken inställning den enskilde individen har, anser jag att det är självklart att denna rädsla ska bemötas med respekt och tas på största allvar. Erfarenheter från, bland annat, viltvårdscentra, visar tydligt att ökad information och kunskap om rovdjuren, förbättrar möjligheterna för rovdjur och människor att leva i fredlig samexistens. Viktigt att påpeka är dock att dödsfall, orsakade av vargar, inte har ägt rum i Sverige i modern tid. En av de mest kontroversiella aspekterna när det gäller vargen är frågan om hur många vargar det krävs för att säkra artens överlevnad. Antalet vargar i Sverige uppgår idag i runda tal till 200 stycken. Jämfört med en rad andra länder i Europa är detta en låg siffra. Jag anser att målet, som stöds av genetiska forskare, måste för kortsiktigt bevarande vara minst 500 individer. För långsiktigt bevarande av populationer där genetisk variation och evolutionär anpassningsförmåga skall kunna bibehållas krävs troligen tusentals. Regeringens beslut att medge jakt i nuvarande situation tyder på ett ointresse för naturfrågor och kanske bristande kunskaper om konsekvenserna av människans negativa påverkan på den biologiska mångfalden. Jag vill emellertid inte tro att beslutet har tillkommit för att tillmötesgå andra intressen än naturintressen, men kan inte uteslutas. Det är också svårt att förstå hur man kan överlåta förvaltningen av rovdjuren på ett regionalt organ. Djuren känner varken geografiska eller administrativa gränser. Beslut om skyddsjakt skall fattas av Naturvårdsverket. Visst utgör vargen en viss fara för framförallt renar, tamdjur och jakthundar. Viktigt att belysa i sammanhanget är att nödvärnsjakt, rätten att försvara sig och de sina vid fara, är självklar. Nödvärnsjakt har ingenting att göra med vargens rätt att existera. Självfallet skall nödvärnsjakt vara tillåten på såväl varg som björn. Ökad information och kunskap om våra rovdjur spelar en viktig roll, inte enbart för att undanröja folks rädsla utan också för att förhindra jaktbrott.
Skicka en kommentar