Inte alla lär sig i samma takt

Under åren 1994 till 2007 var min artikel- och insändarproduktion troligen som störst. Antalet artiklar och insändare i UNT var 55.
I vilken mån verkligheten och/eller min syn har förändrats är intressant att reflektera över.

Den här artikeln var publicerad i UNT 24 februari 2001.

Alla lär sig inte i samma takt (Borde formulerats "Inte alla lär sig i samma takt)

Den socialdemokratiska illusionen att alla kan lära sig samma sak lika fort drabbar både svaga och duktiga elever, skriver Harald Nordlund.

I år har 18 procent av eleverna som gått ut nian inte klarat det nationella provet i matematik. I gymnasieskolan är det hela 20 procent av eleverna som inte når målen i matematik enligt kursprovet.

Tittar man på yrkesinriktade program ser man att problemen där är ännu större: 62 procent av eleverna på barn- och fritidsprogrammet och 65 procent på fordonsprogrammet får betyget icke godkänd på kursprovet. Av Högskoleverkets rapport med titeln Räcker kunskaperna i matematik? framgår att de studenter som börjar på lärarutbildningen i dag har sämre kunskaper i matematik än de som började för tjugo år sedan.

Och av Industriförbundets rapport, Skolan, ungdomarna och industrin, framgår att varken ungdomarna själva eller företagarna anser att matematikkunskaperna räcker till. Varför har det blivit så här?

En anledning är att alla elever i gymnasieskolan, på alla program, måste läsa samma matematik oavsett om de ska bli ingenjörer eller byggnadsarbetare. I fjol utvärderade Skolverket fem yrkesinriktade program och eleverna svarade att de inte var intresserade av att läsa vidare på högskolan. De ansåg matematik vara viktigt men inte att de behövde samma matte som blivande in- genjörer.

Den socialdemokratiska skolpolitikens ambition att alla program ska ge högskolebehörighet skjuter över målet när sanningen är att 29 procent hoppar av sin gymnasieutbildning, och av de övriga , som avslutar sin, saknar en fjärdedel slutbetyg och ytterligare en fjärdedel går miste om sin behörighet på grund av otillräckliga betyg.

Samtidigt utgör likvärdigheten en broms för ambitiösa elever på det naturvetenskapliga programmet. De berättar i en motsvarande undersökning att de är understimulerade och uppfattar hela det första gymnasieåret som en repetition av grundskolan och en transportsträcka.

En annan orsak till den havererade matematikundervis- ningen är att alla elever i dagens skola måste läsa samma saker i samma tempo. Vissa elever har behov av mera stöd och en långsammare takt, medan andra behöver stimulans för att komma så långt det går i den riktning de själva vill. I grundskolan begränsas de av timplanen som dikterar hur många timmar alla elever behöver för varje ämne.

Ändra systemet!

Folkpartiet vill ändra systemet. Stockholm har infört profilklasser i matematik där elever som vill fördjupa sig i ämnet samlas i klasser på några av skolorna i kommunen och ägnar 40 procent av tiden åt ämnet. Det kan utgöra ett bra komplement till profilskor i musik eller idrott. Vi vill också öka tiden för matematik och andra basämnen genom att införa en tioårig grundskola.

Betyg måste ges och nationella prov måste ges tidigare än i dag. Eleven kan då få tidiga och tydliga signaler om var han eller hon befinner sig kunskapsmässigt och om han eller hon behöver stöd för att kunna få godkända slutbetyg. Det är de studiesvaga som råkar mest illa ut i en skola som inte är intresserad av resultaten.

Sverige har en stryktålig lärarkår och skolledarna räknar inte med bråk. Men medelåldern hos lärarna ligger på hela 53 år och tillströmningen till yrket är katastrofalt låg, inte minst beroende på den successiva degradering kåren fått uppleva sedan 70-talet.

Folkpartiet har inom Kommunförbundet tagit strid för lönerna men röstats ner. Lärare, elever och föräldrar måste också få ta större ansvar för det dagliga skolarbetet. Lokala skolstyrelser, av och med dem som är involverade i verksamheten, är en lösning.

Den socialdemokratiska skolpolitiken går över eleverna som en gräsklippare över en gräsmatta. Alla ska klippas och ansas i en förutbestämd längd och hållas inom ett planerat och kanthugget område. Jag undrar om det inte är dags att låta våra ungdomar växa och utvecklas i egen takt och efter sina egna förutsättningar.

---

Harald Nordlund

Riksdagsledamot (fp)UNT 24/2 2001