onsdag 24 december 2014

Kan Folkpartiet hitta hem?


Den här artikeln var härom da´n publicerad i Enköpings-Posten, men kanske endast e-versionen

Kan Folkpartiet hitta hem?

Det kan hända vem som helst. Man kan irra bort sig. Särskilt om omgivande terräng inte uppvisar någon variation. Vart man än ser, ser det nästan likadant ut. Och om molnen hopar sig blir det svårt att orientera sig efter naturen. Men varför bär man inte med sig kompassen? För det kan väl inte vara så att man inte lärt sig använda den? Risken är stor att man väljer en väg där terrängen erbjuder bästa framkomligheten, men som leder fel.

Valet blev en stor besvikelse för Folkpartiet. 5,4% i riksdagsvalet och med mer än halva Sverige utan representant för partiet i riksdagen. Avsaknad av ideologisk kompass ledde fel.

Folkpartiet liberalerna förknippas i dag med utbildnings- och forskningspolitik. Folkpartietprofilen består i övrigt av, som den beskrivits i media, förespråkande av svenskt medlemskap i kärnvapenorganisationen NATO, utbyggd kärnkraft och privata aktörer inom välfärdssektorn. Beskrivningen må vara oriktig, men den finns och dominerar.

Oppositionen lyckades göra troligt att utvärderingar av skolan visar resultatet av en under de två senaste mandatperioderna misslyckad skolpolitik. Kanske räddades Folkpartiet av betygsfrågan och kravet på förstatligande. Den sistnämnda frågan är dock svår att förstå logiken i. Argumentet för förstatligande av skolan är bristande jämlikhet över landet. Det är emellertid staten, som har ansvaret för att skolan är likvärdig genom att tillämpa de lagar och förordningar, som reglerar likvärdighet. Varför detta skulle underlättas om staten fick ansvar för även den dagliga driften har ingen lyckats förklara. Man måste i sammanhanget fråga sig varför inte även övriga kommunala sektorer borde förstatligas, ty inte kan vi väl acceptera kvalitetsskillnader inom vården av äldre och inom förskolan.

Vinster i välfärden-debatten förlorade Alliansen. Man tvingades inta försvarsställning medan Socialdemokraterna lyckades framstå som motståndare till vinster, trots att skillnaderna knappast finns. Folkpartiet måste tydliggöra att köp av välfärdstjänster måste anstå tills man klarar att reglera kraven i avtal och att utkräva ansvar.

I en tid när våldet är ett dagligt inslag i medias nyhetsrapportering, måste politiker fråga sig vilka medel, som bör användas för att kunna sprida en ickevåldskultur. Ska man fortsätta en politik, som innebär användning av vapen som motmedel mot våld och att vi vill vara med i en kärnvapenorganisation? Sverige kan gå före i ett arbete mot våld och ofred. I det arbetet måste socialliberaler ta ledningen.

Som miljöengagerad socialliberal ser jag med häpnad på hur miljöfrågorna hanteras. Folkpartiet har ett bra miljöprogram, men i debatten har frågorna i princip begränsats till att behandla utbyggd kärnkraft. Påståendet att en utbyggd kärnkraft skulle vara lösningen på klimatproblemen är inte i linje med en hållbar och modern syn.

Svensk socialliberalism idag måste kännetecknas av inte bara ord som krav, tuffa tag, auktoritet. Om ”att ställa krav är att bry sig”, var finns då de ord som också handlar om omsorgen om de som inte klarar kraven?

För Folkpartiets framtid som en än starkare politisk kraft krävs en återgång till en socialliberalism som kännetecknas av kamp för fred och demokrati, internationell solidaritet, solidaritet med kommande generationer, frihandel, generell välfärdspolitik och en reglerad marknadsekonomi. Fortfarande är den traditionen stark inom Folkpartiet.

För ett socialliberalt parti får röstmaximering inte vara det primära. Ideologins betydelse får inte minska till förmån för sökandet av den politik som attraherar ”medelväljaren”. Makt får inte bli viktigare än ideologisk renlärighet.
Kan Folkpartiet hitta hem?

Harald Nordlund
f.d.kommunalråd, f.d. riksdagsledamot (FP)








Skicka en kommentar