söndag 9 januari 2011

Min senaste period i riksdagen resulterade i ett stort antal initiativ. En fråga, som i dag är lika aktuell som då, 2005, är den som den här intepellationen tar upp.

Världens samlade militärutgifter minskade med en tredjedel efter kalla kriget fram till 1998. Därefter har kostnaderna åter börjat stiga. Ändå hävdades ofta att Sverige genomförde en kraftig nedrustning. I själva verket gav de minskade militära utgifterna fullt utslag först i fjol då utgifterna förutsågs ligga 10 % under 1999 års nivå, det vill säga en måttlig neddragning jämfört med andra västländer.

Orsaken till detta står att finna i viljan att stödja svensk krigsmaterielindustri och att vi låst oss i stora och dyrbara vapenprojekt. En högre nivå kan inte motiveras med överhängande militära hot. En omstrukturering av försvaret är både nödvändig och naturlig när traditionella invasionshot ersätts av konflikter som inte längre har karaktären av mellanstatliga krig eller krigsoperationer. Denna förändring kan dock knappast sägas ha fått genomslag på forskningens område.

Statliga anslag till militär forskning och utveckling ingår i statsbudgetens utgiftsområde 6, under anslag 6:2. För år 2005 har 1 030 miljoner kronor anslagits för forskning och teknikutveckling. Anslaget omfattar bland annat ett antal tekniska demonstratorprojekt för till exempel NBC-ledningssystem, luftmålsraketen Abraham, syntetisk aperturradar (SAR) och simuleringsdemonstrator för informations- och ledningskrigföring. Vidare ingår forskning och teknikutveckling rörande ledningsförmåga i det nätverksbaserade insatsförsvaret, tekniker för samband och kommunikation, informationskrigföring, vapen- och sensorteknik och forskning inom det nationella flygtekniska forskningsprogrammet (NFFP).

En stor del av svensk försvarsmaterielforskning och -utveckling bekostas dock av försvarsindustrin. Det är svårt att få fram exakta och tillförlitliga uppgifter på hur mycket pengar industrin lägger ned på forskning och utveckling. Ett problem i sammanhanget är att nästan alla företag i försvarsindustribranschen även har civil produktion, och att gränsen mellan krigsmateriel, produkter med dubbla användningsområden och civila produkter är svår att dra. Som ett riktmärke kan anges att Saab AB:s investeringar i forskning och utveckling 2003 uppgick till drygt 20 % av dess omsättning, och att motsvarande siffra för den europeiska rymd- och flygindustrin samma år var 14,5 %. Svensk försvarsindustri (medlemsföretagen i Försvarsindustriföreningen) hade 2003 en sammanlagd omsättning på 32 566 miljoner kronor, försvarsmateriel svarade för 74 % av omsättningen.

Enligt en sammanställning från Statistiska Centralbyrån mottog svenska företag sammanlagt 3,2 miljarder kronor för forskning och utveckling av försvarsmateriel från militära myndigheter under 2003.

I statsbudgeten finns också särskild post för forskning, utredningar och andra insatser som rör säkerhetspolitik och nedrustning. Anslaget finansierar verksamhet som främjar svensk utrikespolitik, framför allt vad avser nedrustnings-, ickespridnings- och säkerhetspolitik. Syftet är dels att ge stöd till organisationer för att främja nedrustnings- och säkerhetspolitiska frågor (ett exempel på en organisation som får sådant stöd är Svenska freds- och skiljedomsföreningen), dels att finansiera särskilda forskningsaktiviteter vid Utrikespolitiska institutet, Försvarshögskolan och Totalförsvarets forskningsinstitut. Stöd för information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling kommer från 2005 att disponeras och handläggas av Folke Bernadotteakademien. Det totala anslaget på området (5:6) för 2005 är 29,24 miljoner kronor.

Ett separat anslag bidrar till verksamheten vid Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (Sipri). Syftet med forskningen är att bidra till förståelsen av förutsättningarna för fredliga lösningar av konflikter och för en stabil fred. För 2005 uppgår anslaget (område 5:7) till 26,727 miljoner kronor.

Dessutom tillkommer sådan forskning som bedrivs vid universitet och högskolor, till exempel vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Storleken på de sammanlagda anslagen är dock svår att uppskatta, eftersom den exakta fördelningen sker vid respektive universitet och högskola.

Forskning utgör själva grunden för kunskapsutvecklingen i samhället. Forskningen delar ideal och grundläggande värderingar med det demokratiska samhället. Forskning kan liknas vid en process som genom systematiskt arbete frambringar nya kunskaper och ett ökat vetande, säger regeringen på sin hemsida.

Behovet av ökad kunskap för att lösa konflikter med demokratiska medel och med ett minimum av våldsanvändning framstår allt tydligare i en globaliserad värld men våra värderingar styr inte forskningsanslagen fullt ut. De resurser som tilldelas freds- och konfliktforskningen är fortfarande små i jämförelse med vad som kommer vapen- och försvarsindustrin till del och proportionellt står de knappast i överensstämmelse med de förhoppningar om en fredlig utveckling av den internationella konflikthanteringen de flesta av oss när och bär.

Mina frågor:

Gör statsrådet bedömningen att nuvarande fördelning av resurser på vapen- respektive fredsforskning är rimlig?

Vilka åtgärder vill statsrådet vidta för att öka användningen av fredsforskningens resultat när Sverige arbetar med konfliktlösning i EU och FN?
Skicka en kommentar