När ska vi få en äldrepolitik?

I Sverige har vi stereotypa föreställningar och rent av diskriminering, som utgår från människors ålder. Visserligen är utredningarna på området många, men väldigt lite händer. Låt bli att tillsätta utredningar om man inte avser omsätta dessa till praktisk politik.

Sverige saknar en äldrepolitik. Här ser vi frågor som rör äldre som enbart socialpolitiska. Här begränsar vi människors möjligheter att leva sina liv med att sätta åldersgränser. Detta kategoritänkande bottnar i ett förakt för kunskap och erfarenhet. Vi har blivit lärda att förnyelse är lika med föryngring.

Bland de goda förutsättningarna inför framtiden finns främst de äldre personerna själva. Målen, trygghetsmålet och utvecklingsmålet, uttrycker detta. Ordet utveckling har hittills inte använts i officiella texter om äldre människor i Sverige.

Jag skulle också vilja se en större tydlighet beträffande ansvaret för äldrepolitiken. På nationell nivå ges löften som den regionala och lokala nivån inte klarar att leva upp till. Staten ger beskedet att statsbidragen har utökats och landsting och kommun klagar över att man inte får kostnadstäckning för de statliga direktiven.

Principen måste vara att den som fattar beslut också är den som finansierar och följer upp. Men inte heller den principen lyckas dagens politiker lägga fast och än mindre följa