fredag 10 augusti 2012

Avsnitt 24 ur Politik på Gott och Ont

Det kan hända vem som helst. Man kan irra bort sig. Särskilt om omgivande terräng inte uppvisar någon variation. Vart man än ser, ser det nästan likadant ut. Och om molnen hopar sig blir det svårt att orientera sig efter naturen. Men varför bär man inte med sig kompassen? För det kan väl inte vara så att man inte lärt sig använda den? Risken är stor att man väljer en väg där terrängen erbjuder bästa framkomligheten, men som leder fel. Jag ville göra en skogsutflykt med en grupp partivänner. Jag ville det av flera skäl. Ett är att jag vill öka intresset för naturfrågor och ett annat är att vi politiker behöver träffas på även andra sätt än i sammanträden. Vi sammanstrålade vid en bondgård sex kilometer öster om staden. Mångfalden var påfallande. I klädseln åtminstone. Där fanns den unge mannen iklädd kavaj, tjock halsduk och lågskor. Där fanns också den äldre mannen med kikare hängande runt halsen och klädsel helt anpassad till vistelse i skogen och också kvinnan, som är mera van av underlaget parkett än mossa och ris. Vi började att gå in i skogen. Efter en kort stund föreslog den äldre mannen att vi skulle gå hundra meter västerut från den stig vi befann oss på. Där finns en intressant insektslokal. Jag kan nog inte gå där, det verkar vara så blött, sa den unge mannen. Ta dom här plastpåsarna, sa den äldre mannen. Men jag vill ha tillbaka dom sedan, dom ska återbrukas, sa den äldre mannen. Hörde ni Luscinia luscinia, sa han nu. Alla i gruppen gapade som fågelungar. Vad är det, frågade kvinnan. Det är näktergalen. Han kunde inte låta bli att ondgöra sig över dagens skola och undervisningen i biologi. Den unge mannen inflikade att ungdomsförbundet driver på hårt i fråga om att kraven på kunskap måste bli större. Han hann nästan inte uttala meningen färdigt innan kvinnan började berätta om den senaste operapremiären, apropå näktergal. Här fann den äldre mannen anledning att undervisa. Näktergalen sjunger karaktäristiskt, jovisst, men den skönsjungande näktergalen är en art, som heter Luscinia megarhynchos. Den arten har en styrka i sången, som får oss att tro att dom är fler än dom verkligen är, fortsatte han. Men den vi hör nu är Luscinia luscinia. Efter en kilometers promenad och en timmes lektion i läran om insekter, entomologi, drack vi kaffe. Det jag tydligast kommer ihåg är att av jordens en och en halv miljoner beskrivna djurarter är mer än en miljon insekter. Jag fick också insikt i insekternas stora betydelse i ekosystemet. Här uppstod en incident. Någon tyckte att man borde genomföra besprutningar mot mygg överallt där vi besväras av dem. Jag trodde den äldre mannen skulle få hjärnblödning. Vart ska denna okunskap leda vårt land, utläste jag av hans uttryck. När vi skulle börja återfärden uppstod nästa konflikt. Oenighet uppstod om i vilken riktning gruppen skulle gå. Den unge mannen hävdade att av honom förordad riktning var kortast. Den äldre mannen sa att han varit här många gånger och att hans riktning visat sig vara säkrast och mest tillförlitlig. Kvinnan ringde en bekant och bad om råd. Förresten har man ju sett varg i de här trakterna. Det är förfärligt att man inte ska få skjuta dessa farliga djur. Den osämja som nu uppstod var obehaglig. Ordväxlingen slutade med den retoriska frågan: jag undrar vem som är farligast för samhället i dag, du eller vargen. Under tystnad vandrade man vidare, av någon anledning i den riktning som kvinnan inte hade någon egen uppfattning om, men som hon lyssnat sig till. Med ett leende på läpparna konstaterade den äldre mannen efter en timmes promenad att man gått fel, vilket han vetat hela tiden. Han avslöjade då att han alltid bär med sig kompass. Visserligen tar han fram den sällan, för han har en hygglig inbyggd kompass, men tog chansen att påpeka att ska dom fortsätta att vistas i naturen måste dom skaffa sig kompass. Kvinnan undslapp sig då en fundering. Jag skulle inte vilja bo i skogen, sa hon. Nej, helst ett sjönära boende. Tänk om kommunerna själva fick besluta om att medge byggande på stränder. Jag såg hur den äldre mannen bet ihop. Har Du aldrig hört talas om översvämningar, om att kommande stormar och översvämningar kommer att sopa med sig strandbebyggelser. Har Du aldrig hört talas om att det generella strandskyddet tryggar allmänhetens tillgång till stränderna och har Du aldrig hört talas om hur viktigt det är att bevara bra livsvillkor för växt- och djurlivet. Frågorna förblev obesvarade. Det goda som utflykten förde med sig var att man enades om att starta en cirkel i orientering. Och man skulle göra det för sig själva, inte, som man oftast gör, tillsammans med grupper ur andra partier.
Skicka en kommentar