söndag 5 augusti 2012

Avsnitt 21 ur Politik på Gott och Ont

Jag anser att Miljöpartiet spelat en stor och betydande roll för svensk miljöpolitik. Stor samsyn finns med oss socialliberaler, i konkreta miljöfrågor, samtidigt som skillnaderna ideologiskt är tydliga. Den här artikeln är skriven av mig och Staffan Werme i Örebro. MILJÖPARTIETS grepp inför kongressen i maj kunde ha blivit framgångsrikt men blev ett fiasko. Miljöpartiet tog inför årets kongress till sig ordet socialliberalism och tänkte sig därmed kunna komma att locka till sig bland andra vissa folkpartister. Det är märkligt. Miljöpartiets ideologi, i den mån den finns, baseras knappast på socialliberala grunder. I folkpartiet finns förvisso ett starkt engagemang för en större betoning av de grundläggande ideologiska socialliberala värdena. Mot den bakgrunden kunde miljöpartiets grepp ändå ha blivit lyckat. Men att först koppla ett grepp för att omedelbart efter lägga sig platt får ingen annan än sig själv på fall. Den liberalism som utvecklats till dagens socialliberalism kännetecknas av kamp för fred och demokrati, internationell solidaritet, solidaritet med kommande generationer, frihandel, generell välfärdspolitik och en reglerad marknadsekonomi. Fortfarande i dag är den traditionen stark inom folkpartiet. Men vi är de första att visa att folkpartiet i alltför många frågor i dag väljer en annan väg än socialliberalismen. Låt oss visa på några exempel: Äktheten i kampen för fred har vi och andra socialliberaler ifrågasatt efter att partiets främsta företrädare okritiskt ställt sig bakom USA: s angrepp på Irak. En central uppgift för liberaler är kampen för fred och demokrati, men den uppgiften fylls inte när man hyllar våldet som metod för konfliktlösning. Den uppgiften fylls inte när man sätter NATO-medlemskap före konfliktlösning med ickevåldsmetoder inom FN: s ram. Övergångsregler som syftar till att begränsa fria rörligheten för de mest sårbara i det nya och utvidgade Europa stämmer dåligt med grundtanken i skapandet av den europeiska unionen. Den skakar dessutom den centrala socialliberala tanken om människans lika värde i grunden. Solidaritet med kommande generationer handlar om, i första hand, klimatpolitiken, som i sin tur handlar om till exempel vilket energisystem vi ska välja och vilka bränslen vi ska driva våra bilar med. Kärnkraften, som partiets ledning idag verkar se som lösningen på både klimat- och energiproblemen, är kortsiktigt och skapar problem för kommande generationer. Folkpartiets politik, fastställd av medlemmarna, innebär i korthet att politiker inte ska peka ut vilka energislag vi ska ha, men man ska ställa stora krav i fråga om hälsa, miljö och säkerhet. Varje energiproduktionsanläggning ska försäkras. Försäkringen ska täcka alla kostnader för eventuella skador som energiproduktionsanläggningen orsakar. Det här är en politik som sätter press på ansträngningarna att få fram miljövänliga alternativ och som för oss bort från icke förnybara bränslen såsom kol, olja och uran. Partiledningens ovilja att ens diskutera frågan om miljöstörande vägavgifter, främst i Stockholm, är också den oideologisk. Den interna demokratin har varit viktig i folkpartiet. Det är därför oroande att i fråga efter fråga några i ledningen gör utspel i politiska frågor och framställer kursändringen som partiets politik. Visst finns här möjligheter för ett konkurrerande parti att göra inbrytningar. Men miljöpartiet avstår från detta på ett nästan demonstrativt sätt. Vi vill föra en socialliberal politik, säger miljöpartiets språkrör, men vi säger nej till ett organiserat internationellt samarbete. Vi vill förbättra vår välfärd, men vi säger nej till tillväxt, säger man också. Klimatfrågan är ett hot mot vår överlevnad, men vi vill inte att EU ska lägga sig i frågan om miljöskatter är ytterligare en miljöpartistisk paradox. EU är det instrument vi förfogar över för fredssträvanden och miljöförbättringar, men det samarbetet vill miljöpartiet att vi ska kliva av. Överhuvudtaget diskuteras inte framtidens problem på ett konstruktivt sätt. Mer pengar till allt verkar vara partiets politik, när verkligheten talar ett annat språk. Kampen för att åter göra socialliberalismen till en stark kraft i svensk politik förs bäst av de många socialliberalerna ute i landet. Formen för kampen kan vara partiets traditionella organisation eller ett särskilt socialliberalt nätverk. Vi avser att fortsätta den kampen, både för att förändra det inom folkpartiet som skulle kunna göras bättre och för att attrahera än fler väljare, från även miljöpartiet.
Skicka en kommentar