Avsnitt 22 ur Politik på Gott och Ont

I januari 2001 reagerade jag på ett uttalande av dåvarande vänsterpartistiska kommunalrådet i Uppsala i en insändare. Inte bara maktlöshet VÄNSTERPARTISTEN Britt Löfgren uppmanade i höstas kommunens nämnder att inte följa av kommunfullmäktige fattade beslut. Trots goda tider i Sverige uppvisar den kommunala servicen i Uppsala kommun inom skolan och inom vården av äldre stora brister. Nämnder förmår inte anpassa sin verksamhet till sin budget. Den stora skandalen är dock inte detta, utan det faktum att en ledande politiker uppmanar nämnder att strunta i om det finns pengar till verksamheten. Det som inte fungerar är samspelet mellan nämnder och kommunstyrelse. Visst kan det vara så att budgeten är orealistisk, men det konstaterandet måste göras i samrådet mellan kommunstyrelsen och nämnderna, inte av en nämnd ensidigt. När en politiker, genom bristande omdöme, har orsakat kommunen en kostnad för Till exempel en middag, då blir det helsidor, med hela familjer drabbade. När en politiker uppmanar nämnder att inte bry sig om ekonomiska ramar med kostnadskonsekvenser på flera miljoner kronor, då ges inga kommentarer. Varför följer man inte upp detta grova övertramp på nyhetsplats? Varför kräver ingen denna politikers avgång? Var finns proportionerna? Ett svar kom. Jag reagerade så här. Vänsterpartiets politik är osolidarisk BRITT LÖFGREN har gått i svaromål på min insändare om hennes uppmaning till kommundelsnämnderna att inte bry sig om budget. Vad jag hävdat och hävdar är att man inte kan bortse från av fullmäktige och kommunstyrelse fastlagd budget och fattade beslut. Ett långsiktigt och medvetet budgetöverskridande, kanske rent av med de bästa syften, tvingar kommunen att gå till banken och låna pengar och så är karusellen igång igen. Det är den vägen vänsterpartiet och Britt Löfgren slagit in på och den är farlig och olycklig. När nu Uppsala kommuns ekonomi kommit i hygglig balans, genom en lyckosam försäljning och engångsåtgärd, måste detta förhållande bibehållas. Kan man inte hålla de angivna ramarna, börjar man lämpligen med att gå tillbaka till kommunstyrelsen för att framföra sina skäl för antingen omprioriteringar eller inkomstförstärkningar. Alternativet överskridande borde inte finnas eftersom detta innebär att man använder pengar som inte finns, det vill säga man tvingas låna till verksamheterna. Britt Löfgrens parti, som klivit ur ett majoritetssamarbete på grund av den dåvarande konstellationens strävanden efter en ekonomi i balans, agerar som om man hade egen majoritet. Det är varken klädsamt eller speciellt demokratiskt. Däremot kan det vara ändamålsenligt och bekvämt av ett parti som vet med sig att man aldrig behöver, eller ens vill, ta konsekvenserna av sitt eget agerande. Det är ett utmärkt exempel på populistisk överbudspolitik. En sådan politik drabbar i första hand barnomsorg, vård och skola. Britt Löfgrens agerande är inte bara olämpligt utan klandervärt.